Dagens Nyheter – 3 januari 1866, sida 1

Ett echo inuti huset besvarade ljudet, men ingen mensklig röst lät höra sig. Jakob gick några steg baklänges, för att ånyo se upp åt fönstren. Ljuset hade ändrat plats. Detta var tecken till att husets invånare icke sofvo och att, om de icke kommo och öppnade, härledde det sig deraf att de icke ville komma. Jakob drog helt logiskt denna slutsats. Han begaf sig derföre tillbaka till porten och började klappa på hårdare än första gången. Det knakade i de tjocka med stora spikhufvuden öfversällade ekportarne, och man skulle kunnat tro det vara hans afsigt att slå in desamma. Andtligen efter flera minuters väntan, hvilka tycktes betjenten vara långa som år, hördes lätta steg i förstugan deriunanför. Dessa steg nalkades porten, och en qvinlig röst, mild och behaglig, ehuru darrande af rörelse och utan tvifvel äfven af rädsla, uttalade dessa ord genom en liten lucka: — Hvem ni än må vara, som vid denna tid på dygnet störer hederliga och fredliga menniskors hvila, så gå er vägl.,.. Luckan tillslöts härpå genast. — I himlens namn!... ropade Jakob med förtviflan i sin röst; 1 himlens namn, hör mig!... Två menniskors lif bero derpå. Förmodligen hade den gode betjentens röst varit mycket pathetisk, ty luckan öppnades ögonblickligen åter. i — Två menniskors lif!... upprepade qvinnorösten med förvåning. — Ja, sade Jakob, och om ni visar mig ifrån er, får ni svara derför hos Gud!