sättning sedan denna (dec.) månads början icke egt rum. Derjemte visas med intyg från slussinspektoren att 11 fots djupgående fartyg kunna halas igenom öppningen ä banan. Dagligt Allehanda visar deremot med intyg från t. f lotsåldermannen. att det på sina ställen mellan slussen och banken ej är mera än 8 172 fots vatten. Beskickningen till Belgien. Generalen grefve Sandels är återkommen till Sverge från den utomordentliga beskickningen till Brissel för att betyga konung Carls djupa deltagande med anledning af konung Leopold I:s dödliga frånfälle och frambära dess lyckönskan till konung Leopold II till följd af dess tronbestigning. Generalen har blifvit utnämnd till storkors af belgiska Teopoldsorden, och de honom åtföljande adjutanter ha icke heller blifvit lottlösa. Öfverste af Edholm har nemligen erhållit kommendörs-, kammarherren Stang officersoch löjtnant Coyet riddare-värdigheten at samma orden. Sålunda är allt godt och väl för desse lyckliga, — men vi andra hafva det icke lika angenäma värfvet att betala kalaset. En sådan der beskickning kostar rätt vackert, och summan skulle gjort bra mycket större nytta om den t. ex. användts till resestipendinm åt yngre män för att studera något ämne. Sådana der extra beskickningar äro ju deremot alldeles öfverflödiga när ett sändebud finnes på platsen, för hvilket det säkerligen skulle vara mycket kärt att en gäng under sin tjenstetid ändtligen få göra någonting för sina trettiotvå eller fyratiotusen rdr om året. De uti den mellan hofven öfliga courteoisien invigde skola kanske hiäremot göra den invändningen, att till denna courteoisie hörer att utomordeutliga beskickningar sändas vid utomordentliga eller mycket mäk tiga monarkers död. Om så är, kan ju dock detta bruk afskaffas, liksom många andra onödiga bruk efterhand blifvit afskaffade. Det är nu tidens anda att göra internationella öfverenskommelser, syftande till lättnad i folkens samlif. Sedan flere andra statsmän eller monarker inledt sådana, kunde det väl gå an att i något fall taga första steget härifrån, och ingen skulle komma att göra en finare och mera värdig framställning derom till de öfriga hofven än h. exe. herr grefve Manderström. Om äfven h. exe. androge som skäl. att Sverge icke har råd till andra omkostnader än de som äro nödvändiga, skulle Europas makter deri visst se ett bevis på att vi blifvit klokare med åren och ändtligen kommit riktigt ifrån vårt gamla stormakts-skryt, med särdeles glans uppehållet intill 1840-talet af den sydfranska lifligheten. Svensk i danska kriget. Om den vid Dyppelskansarnes stormning den 185 April sistl. år stupade svenske löjtnanten Gustaf Herman von Knorrings (son till posimästaren 1 Ekesjö major F. von Knorring) sista stunder och död hafva nyligen närmare underrättelser erhållits. Eu annan svensk officer, löjtnant N., sammanträffade nemligen sistl. sommar vid en badort med en löjtnant vid 35:e preussiska fusilier-regementet, detsamma som nämnde dag stormade skansen N:o 2, hvilken skans med tillhörande löpgraf så tappert försvarades af Ancker och Knorring. (Se Möllers berättelser från 1864 års danska krig.) Denne preussare berättade, att sedan skansen var tagen forcerades löpgrafven, der Knorring kommenderade ett halft kompani danskar. En preussisk officer uppmanade Knorring tvenne gånger att gilva sig, men fick begge gångerna till svar: Jag är svensk officer, och kan icke gifva migh Då rusade en förbittrad preussisk soldat fram ur ledet och sköt Kuorring för pannan, till de preussiska oflicerarnes stora harm, hvilka, beundrande svenskens tapperhet, helst hade lefvande bemäktigat sig en sa käck fiende. Euligt berättarens uppgift hade soldaten nast arresterats och blifvit senare dömd till 6 dagars mörkt fängelse och ett halft ärs fästningsarbete. — Men sedan man sålunda lyckats erhålla visshet om hvilket preussiskt regemente som stormade denna punkt af Dyppelställningen, är det älven sannolikt att upplysning kan vinnas om hvar den unge svensken blef begrafven, och äro i detta hänseende skriftliga förfrågningar redan afgångna till nämnde regementes chef.