Dagens Nyheter – 28 december 1865, sida 1

— Hon älskade mig högt, mycket högt. — Och du lemnade henne i sorg, i fattigdom kanske . . . kanske utsatt för svåra frestelser . . . du — Du misstager dig, Frank. Arabella är en väl uppfostrad flicka af god familj och med en icke obetydlig förmögenhet. Hon äricke utsatt för frestelser och omgifven af lastbara personer; tvärtom hon är aktad öfverallt, har godt hufvud och godt hjerta samt lefver i ett rikt hem. — Men då måtte du ha varit tokig, när du öfvergaf henne för en så föga älskvärd person som . Arnold afbröt sig tvärt och försjönk i drömmar. Hans sinne hade mycken böjelse för det romantiska, ehurn han var advokat — romantiken plär eljest icke trifvas på lagens fält — och han började tänka ut en hel liten kärleksroman. — 0, Harry! utbrast han efter en stund, huru kunde du bortkasta en så ovärderlig skatt som sann kärlek för allt Perus guld? — Man kan inte lefva endast af kärlek och månsken, Frank. Om jag hade haft i behåll den förmögenhet, som min stackars mor lemnade mig i arf, skulle jag ha gift mig med Arabella Stuart; men min far har gjort slut på alltihop, och jag stod der som en tiggare. De pengar herr Stuart hade lagt af för sin dotters räkning, gingo äfven förlorade genom bedrägeri af några engelska köpmän, på hvilkas redbarhet han förlitat sig. Hvad skulle jag väl göra? Jag kunde icke begära att Arabellas far skulle gifta bort hence med en tizgare. Min halfva sold var otillräcklig för min enskilda person. Det var alldeles nödvändigt för mig