Dagens Nyheter – 15 december 1865, sida 2

ITon skyndade ut ur rummet, innan han hann svara ett enda ord. När det dagades attägsnade han s:g och gick ned till hamnen. På förmiddagen kom Remond tillbaka hem med sin hustru och Bernard, som under Fredriks fråmvaro framlemnat ordern om hans försättande i frihet. Efter att ha tillbragt en stund ensam, lät han kalla Emelie. Hon blef förskräckt öfver hans blekhet. Då hon närmade sig, steg han upp och förde henne bort till fönstret. — Ser du, sade han, det skepp, som seglar bort? Det var med detta vi skulle ha rest, och nu är det i stället Vernon, som lemnar Frankrike för att aldrig mera återvända hit, efter hvad han skref till mig i morese. Han befriar mig från svartsjukans qval. Han har velat att hans ädelmod skulle vara fullkomligt. Se, Emelie, se, skeppet afiägsnar sig... jag behöfver icke mera vara rädd för att du någonsin skall träffa honom; och jag kan dö .-.— Dö! utropade hon, Remond, du vacklar... din röst blir svagare... Ol! jag törs ej fråga dig mera... — Fredrik, sade Remond, Fredrik... Ivar är min son?... Jag skulle gerna vilja omfamna min son... — Olycklige! Hvad har du gjort? Finns här någon menniska! Hjelp! — Ropa icke... Det är för sent... giftet... — Store Gud! — Skeppet har försvunnit ur sigte... Farväl, Vernon, farväl! Ända in i döden har jag kämpat med dig om denna qvinna, och nu skänker jag henne friheten, nu då jag vet, att hon icke mera kan blifva din. — Remond,