Dagens Nyheter – 14 december 1865, sida 2

der han hemtat stoff till en sjukdomshistoria i 3 akter. Familjen de Rainey bär inom sig ett sjukdomsfrö, som utvecklar sig hos hvar och en af dess manliga medlemmar, så att de alla samtoch synnerligen vid 26 års älder äro mogna att falla uuder dödens lie. Grefvinnan de Raincy (hon som uppträder i pjesen) är enka efter en af dessa olyckliga ädlingar, och till all olycka (Oman bör väl kunna säga sa) har hon en son. För att om möjligt rädda honom undan fädrens öde har hon dragit sig från verlden och på doktor Huberts inrådan flyttat med sin son till Huberts landtboning i södra Frankrike. Den tjugufyraärige Andre de Raincy vet ingenting om det dystra öde som hotar honom, och det är på bevarandet af denna hemlighet som grefvinnan och doktorn bygga sitt hopp, ty den sjukdom som ryckt bort de Raincys ättefäder är egentligen en imbillningssjukdom. — Andre svärmar bort sina dagar i den herrliga naturen och förälskar sig i Huberts dotter Marie, han begär hennes hand och allt gestaltar sig så Ivekligt och hoppfullt, men då kommer en olyckskorp, en gammal gudfar, och han upptäcker hemligheten för den unge mannen. Nu följer dödsangest och qval, så att publikens nerver skakas i grund. Andre råkar i förtviflan, grefvinnan stapplar döende på scenen, och den pratsamme gudfadern blir nervretlig af anger öfver hvad han gjort. För att rädda sin son tar den döende grefvinnan sin tillflygt till en osanning och säger sin son att han ej är en de Raimcey, utan ett barn af en brottslig kärlek, hvarefter hon faller död i en soffa, förkrossad af sin blygsel inför sonen, som faller i vanmakt och utbäres från scenen, sedan han först ropat på läkarens hjelp. Läkaren konmer och upptäcker att den för död ansedda grefvinnan ännu lefver, hvarefter ridån faller under det att likaren gör sig i ordning att lösa upp grefvinnans kläder. Sista akten föregår tre år efter dessa upprörande händelser. Andre lefver frisk och sund och är gift med IHuberts dotter. Han arbetar för sin familjs uppehälle, ty han vill ej taga arf efter sin far, som enligt modreus uppgift ej var den rätte. Modren är enligt hans öfvertygelse död, och han vill ej ens höra talas om henne, som nu står vanärad inför hans minne. Men nu kommer doktorn och upprättar grefvinnans heder inför sonen, hvarpä den pratsjuke gudfadern talar om att grefvinnan Ilefver. Vid denna underrättelse sjunker Andrå i vanmakt, och straxt derpå återser han sin mor, hvarefter det är slut med all sjukdom och all hemlighetsfullhet. Detta är innehållet af pjesen, som med allt skäl kan kallas pinsam, ty hvilken menniska med hjerta känner sig icke upprörd af att se sjukdom och ihållande dödsångest? Men det är icke så konsten bör tala till menniskosjä.en; konstens uppgift är icke att väcka medlidande utan beundran, icke att framställa menskligheten då den krälar i stoftet, tyngd af jordisk skröplighet, utan då den sträfvar att höja sig till det ideala. Men då nu för tiden det sanna sköna kommit 1 misskredit, bör man åtminstorre så mycket som möjligt hälla sig till det roande och undvika det pinsamma.