Dagens Nyheter – 14 december 1865, sida 2

visste allt och var delaktig uti den nedriga intrigen! — Det är osanning! cet är osanning, jag svär det! — Svär ieke! Han har, innan vi skiljdes, yppat allt för mig. — Han! Remond! — Och det är mig som ni bönfaller om nåd! Mig, som ni begge färrådt! Hvad har ni att säga mig? Att han beskyddade min flykt, att han kunnat ubtlemna mig at mina fiender, att uni var nog ädelmddig att ej belasta ert samvete med ett mord! Tack, min fru, tack; det lif som ni varit nog god att skänka mig, har varit mig för bittert, att jag skulle kunna vara er skyldig någon tacksamhet derför. — Vernon, hör nig! — Tyst, min fru. Ni står nu inför er domare. NI har försutit er talan; mig tillkommer det att afgöra er räkenskap för min tillintetgjorda lycka, för åtta ärs sorg och vanära. Jag hade kanske ihågkommit att vänskapens band förenat mig med er man; jag hade måhända kunnat glömma hans föräderi; sjelf har jag allt för väl erfarit att man ej kan se er utan att älska er. Men i stället för att lyssna till hans ömma förklaringar borde ni ha visat honom tillbaka! Det är ej han som är den brottslige, utan ni. Han gaf mig ej något löfte, men ert har jag mottagit. Han var fri, men ni var inför Gud min maka. Det är er jag hatar, er jag föraktar! — Store Gud, utbrast hon och föll på knä. Du vet, att jag lidit utan klagan, att jag handlat som en kärleksfull maka, men du vet äfven, om jag förtjenar hans förakt. Jag hade beslu-.