Dagens Nyheter – 14 december 1865, sida 1

INET SAUNA — AA vid kusten, och tillryggalade hastigt det afstånd, som ännu skiljde honom från huset. Ljuset fortfor att lysa, men skuggan var försvunnen. Han nödgades stanna för att draga anden, så häftiga voro hans hjertas slag; men han hemtade sig snart, skyndade sig uppför trappan, stötte upp dörren och trädde in i rummet Der satt ett fruntimmer. — Emelie! ropade? Vernon. Hon steg långsamt upp och gjorde en rörelse med handen, som betydde att har icke fick närma sig. Men detta förbud var obehöfligt. Ilan stod tyst, med stirrande ögon och återhållen andedrägt, såsom en menniska, hvilken anfäktas af en obehaglig dröm. — Den olycklige, sade hon sakta, hvad han måste hafva lidit! Derpå återtog hon, vänd till Vernon: — Jag väntade er, min herre; jag visste att ni icke hade lemnat huset, sedan vi begåfvo oss bort, och jag har återvändt ensam tillbaka hit, för att se er och bönfalla om ert medlidande. Då jag icke fann er här, ämnade jag bege mig utaf igen, men upptäckte då från detta fönster en person, som promenerade på stranden. Jag vet icke sjelf, hur ag på förhand kunde gissa att det var ni; 108 af, jag kände det på mig, jag var nästan siker derom, och derför sökte jag ådraga mig e uppmärksamhet. Svara mig, min herre, bryt denna tystnad, som förskräcker mig. Hvarfir darrar ni så? Det ir snarare jag, som bord: bli förvirrad vid er åsyn. Jag borde verkligen slå ned ögonen. — Ni misstar er min fru, svande Vernon, hvilken skämdes öfver att ha röjt in sinnesrö