Dagens Nyheter – 13 december 1865, sida 1

AR KUNSKA SINE, (ERE TREE INRESA AAA AO — Det är ganska riktigt, sade han, jag erinrar mig nu att... Detta offer måtte ha kostat henne dyrt, och jag inser att hon i det längsta hållit derpå... Det vittnar om för mycket ädelmod, tillade han och sjönk ned i en ländstol; jag är öfvervunnen. — Öfvervunnen af mig, sade Vernon, som inträdde i rummet. Remond steg upp, gömde halsbandet i barmen och sade, skyndande honom till mötes: — OO! så är du då ändtligen här, Vernon! Derpå vände han sig till Fredrik: — Min son, gå tillbaka till fru Remond och säg henne, att du lemnat mig här med vår oförsonligaste fiende. Ofverför till henne mitt farväl; ty kanhända återser jag henne icke mera. Jag har inga befallningar att ge henne; hon vet bäst sjelf, hvad hon har att göra, om hon bör stanna eller bege sig bort. Han följde honom till dörren och hviskade i hans öra: — Du får lof att skaffa henne bort, om det än måste ske med våld. Då han tillstängt dörren efter Fredrik, nalkades han Vernon. Båda betraktade hvaramdra en stund, den ene ursinnig, förtviflad; den andre kall, högdragen och obeveklig som ödet, Vernon var den förste som bröt tystnaden, — Du väntade mig, icke sannt? — Ja. — Du vet, att jag är herre öfver ditt öde..; — Ja. — Att nu turen är hos mig att kunna tillintetgöra all din glädje. — Min bäste Vernon, låt mig slippa Höra betydelselösa ord, tomma hotelser och förolämp