Dagens Nyheter – 11 december 1865, sida 1

kor, om mina företag, som blifvit ledda med insigt, men misslyckats genom ett oblidt öde. Jag kan egentligen icke tadlas för annat än att jag icke haft lycka med mig. Jag villicke rättfärdiga mig för några utgifter, som kunna förefalla er öfverdrifna. Skona mig dock för förebråelser innan ni afgör mitt öde. Till att betala de femtiofemtusen francs jag är skyldig har jag blott femtontusen. Utbrott af missbelåtenhet lästes på allas anleten, och ett högljudt knotande mummel hördes från fordringsegarnes läppar. — Femtontusen francs, hvilka jag har fru Remonds ädelmod att tacka för. Hon har såldt sina juveler och gifvit mig dessa penningar, som jag nu tillbjuder er. — Huru mycket är ni skyldig den som icke är här? — En tredubbelt så stor summa. — Det är en fullständig ruin. — Ni kan då icke gifva ens sju och en half procent. — Jag gifver hvad jag har. — En vacker afräkning, i sanning. — Ni är då förlorad, utan allt hopp om räddning? — Ja, såvida herrarne äro obevekliga. Men jag är icke femtio år, och att jag har både mod och förstånd det har jag bevisat; jag ber er om tio år, under dem: vill jag afbetala min skuld. Jag egde intet då jag började min bana, och det är icke omöjligare att för andra gången skapa en förmögenhet, än det var den första. Hvar och en af er känner min ifver och min verksamhet. Om ni gå in på mitt förslag, så skall jag från denna stund begynna