Dagens Nyheter – 7 december 1865, sida 1

Representationsfrågan hos adelsoch prestestånden. Sedan åratal har frågan diskuterats utan passion eller åtminstone med en passion i tvängsst . . I , tröja, inom stånden och inom pressen. Men ju närmare det lider till afgörandets, uppoftringens stund, desto starkare bryta de länge qväfda lidelserna fram öfver toleransens och konvenansens svaga dammar. Man erfor det i: synnerhet hos ridderskapet och adeln i går. Bördsföreträdenas soldater kastade sig i elden med det raseri, som påkommer tappre män när de anse sin sak förlorad. De se sina leder dag efter dag glesna, och ursinniga rusa de i berserkaraseri på fienden, icke för att segra, men för att dö. Tyvärr för sådana kämpar som hrr von Treffenberg och von Printzenskjöld, få de ändock alltid såren bak. Lederna glesna, sade vi. Ja, stund efter stund sluta sig min till förslaget, hvilka länge varit öfvertygade att det icke är det bästa tänkbara. Dag efter dag klarnar det för fleres blick, att den styrman som skall lotsa ett skepp in i en svår skärgård ej kan styra den vackraste och rakaste kurs om han vill undgå de stationära blindskären och grunden, utan, aktande sig för att stöta på dessa, måste göra många krokar. Det sluter sig alltflere män till förslaget på de mest förståndiga grunder: 1:o Ju längre det dröjer, desto mer demokratiska förslag framläggas; man besinne stegen från 1840 års förslag med graderad skala till 1848 års med särskilda garantier för bildningen och förmögenheten; slutligen till detta förslag med en lägre, ograderad census och inga kungavalda ledamöter, men ännu en kammare af personer med en viss förmögenhet; 2:o antingen öfvervigten i detta ögonblick finnes på den ena eller den andra sidan inom adeln, så är det ju alldeles afgjordt att reformen nu har ett mycket större antal röster för sig än någonsin förr i afgörandets stund, hvaraf synes att, hurudan utgången än ne må blifva, den dag dock är mycket nära, då sjelfskrifvenheten skall falla; 3:o efter konungens på många sätt gifna uttalande och fiera statsråders bestämda förklarande att förslaget skall oförändradt framläggas ånyo, hvarpå äfven statsreglerings-propositionen tydligen utgår, fins det ingen utsigt för adeln att undgå att inom ett år finna sig i samma ställning som nu; 4:0. Då det redan lyckats reformens framläggare och vänner att eröfra så många hundra Hd röster, kan det knappt vara tvifvel underkastadt att de nästa gång skulle hafva majoritet; 5:0. Då således utsigterna till sjelfskrifvenhetens långvariga upprätthållande äro ytterst ringa och möjlighet både antydd och gifven att konungen till en annan riksdag skapar nya adelsmän (se grefve von Platens anförande) är det icke klokt att längre spjerna mot udden och utsätta sig och staten för tusende obehag och olägenheter blott för att möjligen vinna en mycket kort frist. Dessa grunder skola troligen bestämma ännu flera att antaga förslaget, äfven om de ogilla vissa delar deraf, så att det blir bifallet vid den votering som måhända kommer att ske i dag. Presteståndet, som uppskjutit sitt votum tills adelns beslut blir kändt, skall förvisso icke blottställa sig ensamt för sina församlingars ovilja i ännu högre mått är det redan gjort, utan bifalla förslaget, om än icke af annat skäl än det som doktor Lundberg 1 Jakob anfört. (Pastor primarius Fallenius har ännu icke yttrat sig; hvad menar han?) Vi hänvisa för öfrigt till de utförliga redogörelserna för diskussionerna, bland hvilka yttrandena af presidenten grefve Mörner, landssekreteraren Trejfenberg, advokatfiskalen Printzenskjöld intaga ett märkligt eller anstötligt rum å ena sidan. Å andra sidan ha ipresteståndet prosten Mobergers och kyrkoherden ÖOtterströms frisinnade anföranden väckt förtjent uppseende. Ridderskapet och adeln.