Dagens Nyheter – 4 december 1865, sida 2

Den 4 december 1865, I ängslig förbidan allt folket nu står Och väntar på dagens slut. Oroligt dess hjerta af fruktan slår; Det räknar hvar flydd minut, Likt seglarn, som slungas på brusande haf Af stormen, som hotar att bädda hans graf: Han blickar mot himmelens fäste! Säg, skall väl hans skepp gå i qvaf? Så folket i djupaste tystnad nu står Bland skummande vågors svall. Den flyende timma, som närmast nu slår Dess öde afgöra skall, Dess öde för ovissa, framtida dar... Om kommande lycka förhoppning det har... Skall denna förtröstan bli sviken? Den sorgen, o, Herre! oss spar. Århundradet halft har det bidat helt lugnt På frihetens sena dag, Fast mödorna ofta ha fallit så tungt Och gifvit det hårda slag, Past folkyran rasat med strider och larm Rundt om det och retat till vrede och harm... Passionen det dock vetat qväfva I högsint och tålmodig barm. Men i dag dess hopp uti blomning har gätt Och slagit så djupt sin rot. Det önskar att skörda hvad länge det sätt I dalar vid bergens fot, Det säde det nedlagt i svett och i blod, Do strider det kämpat 1 sekler med mod, Den börda det länge burit... försaka det alltid förstod. Till eder, J riddersmän, vänligt sin bön Det ställer ur hjertats grund: Oss gifven i dag omsider vår lön I skickelsediger stund; Vi fordra tillbaka vår urgamla ritt; Som J er tillvällat på tuscude sätt Vi kunde med ränta den kräfva, Och då ni visst stode er slätt. Väl strålar ännu mången ridderlig ätt I häfden vid minnets glans Från Liitzens och Narvas blodiga slätt, Der lagern af hundra vanns, Men högre än priset, som riddaren tog, Är folkets ära: det blödde och dog, Och då han i öfverflöd lefde, Den bittraste nöd det fördrog.