Dagens Nyheter – 2 december 1865, sida 1

— Vernon! utbrast å sin sida Remond, som om han först vid detta utrop igenkänt honom. De omfamnade hvarandra, den ene full af glädje och förtroende, den andre besvärad, men redan allt för mycket brottslig för att öppet erkänna det vänskapen var utplånad ur hans hjerta. Det var verkligen två vänner, som träffade hvarandra, men som för framtiden voro söndrade genom en häftig passion. Remond, åt hvilken vännen i skiljsmessans ögonblick uppdragit att vaka öfver Emelie, hade ej utan strid gifvit vika för den kärlek; som mamsell Richommes åsyn ingaf honom. Ofta hade han upprepat för sig sjelf, att hans uppförande var afskyvärdt, att han nått den ålder, då passionerna, såvida de ej blifva qväfda i lindan, få en oemotståndlig magt, och, ehuru rodnande öfver sig sjelf, qvarstannade han i Montpellier, i stället för att begifva sig till Marseille, dit hans göromål kallade honom. Det uppdrag Vernon gifvit honom, kräfde försigtighet. Han måste söka en förevändning att blifva introducerad hos fru Dercy. Tillfället gynnade honom, men han drog sjelf fördel af de tjenster, som han genom sina relationer var i stånd att bevisa henne. Småningom blef han förtrogen med rölen af en förrädare. Hans energiska själsförmögenheter hade koncentrerat sig i en enda tanke, den att en gång få ega Emelie, hvilka medel han än skulle använda för att nå detta mål. Vernons oväntade återkomst just i det ögonblick, då han förtalat honom hos den flicka, de båda i lika hög grad älskade, var det åsksläg,; som hotade att omstörta hela denna byggnad af lögner och falskhet, som han uppfört. Hans be