Dagens Nyheter – 1 december 1865, sida 1

ne på min hänryckning, på dessa glädjetårar, som falla på dina händer. Jag behöfver ej dagens ljus för att på ditt ansigte läsa den lycka och kärlek, som der stråla, och upptäcka det ömma småleende, som spelar på dina läppar, såsom i flydda lyckligare dagar. Med min själs öga skådar jag dig och din bild, blek af sorgen, men alltid skön, ja ännu skönare än förr. Men tala då till mig, Emelie, hvarför svarar du mig icke? — O, Vernon, om du visste? Mitt förstånd förvirras och rubbas under så många olika själsrörelser! .... Olycklige, om man upptäckte dig! — Jag fruktar intet; om du ännu älskar mig! — Om jag älskar? Du frågar... — 0, detta tvifvel sårar dig, Emelie, förlåt mig! Men hör mig nu; tiden flyr och ögonblicken äro räknade. Om en timma är jag här för att hemta dig, om en timma fly vi tillsammans... — Fly! utropade hon. — Huru farlig denna plan än förekommer dig, så är allt så ordnadt, att vi kunna vara säkra på en lycklig utgång. Du vet, att du kan lita på min heder. Det är ej min älskariuna, som jag ämnar bortröfva, utan min maka inför Gud och snart inför menniskor. Om några dagar äro vi i fremmande land, der en prest skall viga oss. Frukta ej, att du behöfver dela fattigdom med mig. Intagen af medlidande, har min onkel lånat mig en summa penningar, som jag sedermera ämnar återbetala honom utaf min faders förmögenhet, och som är tillräcklig att dermed föra ett oberoende lif. Men huru?