Dagens Nyheter – 25 november 1865, sida 3

Sedemaåining Ifrån det moderna Frankrike. Jag är icke dödgräfvaren som myllar ned, utan skildtvakten som varnar,, yttrar Amedeåe de Cesena i en nyligen utkommen bok med titel: Les belles Pecheresses, (de vackra synderskorna). Herr de Cesena är Bonapartist och det i den grad, att han i sin bok yttrar om Frankrikes politiska institutioner och borgerliga lagar: Under ingen tidsålder och hos ingen nation hafva institutioner och lagar uppnått en sådan fullkomlighet som nu i Frankrike Likväl märker han tecken till förfall och ser huru samhället skrider mot en afgrund; han ser af lifvet i Paris att lättsinnets och loretternas tidehvarf är inne och han utropar med ovilja: Hvad kan man vänta af ett tidehvarf och ett samhälle, som dyrka dansösen Rigolboche och schweitzeri-sångerskan Pheresa. Rigolboche och Theresa hafva blifvit typer. Hvilka tecken till förfalll I det första kejsardömets och restaurationens tid gällde Paris för att vara osedligt, för det moderna Babylon. Men då gafs det likväl både höjder och djup, och öfverallt fann man ställen, som det orena flöt förbi utan att beröra. Det förfärligaste symptom af sedligt förfall, som det nuvarande Frankrike visar, är att gränsen försvinner mellan det osedliga och det anständiga. På baler och fester träffar man personer med det dåligaste rykte, men hvilka för sina penningar köpt sig beskyddare, vid hvilkas armar de stöda sig och blicka fräckt omkring sig. I de mest aristokratiska och högst ansedda salonger, i de mest aktade och ärbaraste familjer, möter man hustrur, som för att kunna upprätthålla den tygellösa alltjemt stigande lyxen, hafva ingått de skymfligaste fördrag med rika män af sin umgängeskrets. Huru många juvelerareoch modehandelsräkningar blifva icke betalte utan den äkta mannens vetskap, och på bekostnad af hans heder. Fruarna hafva förlorat i dygd och behag hvad de hafva vunnit i inflytande. Hvad som ännu är oskyldigt och anständigt drager sig skyggt tillbaka, och herraväldet för dagen har tillfallit loretterna. Befinner man sig på en af Paris förnämsta teatrar en afton då ett stycke spelas för första gånen, så störes man under hela första scenen af att dörrarne till de förnämsta logerna öppnas och slås igen. Hela publiken vänder sina blickar mot dessa loger och fortfar så tills alla logerna äro fyllda. År man en fremling så finner man det besynnerligt att i hvar och en af dessa loger, som öppnas så sent och med sådant larm, inträda alltid två fruntimmer men inga herrar, om icke undantagsvis några unga män, på hvilka man ser att de äro generade af sällskapet. Snart gör man en annan anmärkning. Dessa fruntimmer hafva en elegant och i ögat fallande toilett, de bära juveler och spetsar, men det ser ut som om ädelstenarne och spetsarne förirrat sig och kommit på orätt plats. Fruntimmerna äro sköna, men deras skönhet är af egendomlig art; deras ansigten, ehuru unga, äro behandlade som om de voro gamla; ögonbrynen likasom ögonhåren äro: färgade och gifva de matta ögonen ett besynnerligt uttryck, kinderna prunka med rödt och hvitt smink. Den ena är brunett, den andra blondin; den ena har blå, den andra svarta ögon, det finns små och: stora bland dem, men alla hafva de ett visst slägttycke. Deras hållning, anletsdrag och allt utvisa liksom med en stämpel att de höra till samma slag af fruntimmer. Hvilka äro dessa fruntimmer, som söka draga all uppmärksamhet till sig, och som så väl lyckas deri, att de blifva ett skådespel i salongen, icke allenast för männerna, utan äfven för de mest bildåde,.rikaste och ädlaste damer? Äro de poesiens och kon