Dagens Nyheter – 23 november 1865, sida 1

det icke i sitt minne för att göra det till föremål för närmare betraktelser. När han nägra gånger upprepat utropet: Min Gud, hvad det är vackert eller adet är herrligt! hade han sagt allt. Hans hänryckning försvann lika hastigt som den tillkommit. Det är herrligt! ropade Fredrik och gick derpå straxt öfver till helt andra tankar, i det han fortsatte sin vandring och åter började sjunga med ljudlig röst sin vanliga sång. : Han hade knappt slutat tredje strofen i visan, förrän tonerna stannade i hans strupe; vid ljudet af hans röst hade den stora doggen skyndat honom till mötes och lagade sig till att stänga vägen för honom. Fredrik försökte först Jaga honom bort genom hotande åtbörder, men dessa endast uppretade haus fiende ännu mera. Fyrtio steg högre upp på vägen såg han en man stå invid en buske och betrakta striden. Fredrik, som började frukta att det kunde bli farligt af, ropade åt mannen: — Locka tillbaka er hund, eller också dödar jag honom. Han satte i detsamma sin bössa mot axeln och sigtade på doggen. Mannen hvisslade och hunden drog sig tillbaka till sin herre, derunder fortfarande visande tänderna och beredd att i hvarje ögonblick förnya fiendtligheterna. — För tusan! sade Fredrik; när man finner nöje uti att ha en sådan der stor och vildsint best i sitt sällskap, borde man åtminstone ha honom bunden och icke dressera honom till att antasta förbigåeude. Vid den unge mannens ankomst stod den okände upp; en hög rodnad färgade hans bleka