Dagens Nyheter – 23 november 1865, sida 1

Den unge mannen glömde för ett ögonblick sin trötthet. Invid hans fötter öppnade sig afgrunden, Klippor af de mest oregelmässiga former, som här och der voro betäckta af mörkgif jord, hvarur endast några få vilda vextslag kunde uppspira, bildade en jättetrappa från den högsta spetsen ned i dalen, hvarest en bred krans af vinrankor omslöt dem. Der nere i den djupa dalen höjde sig ofantligt stora träd, hvilkas toppar belystes af solens sista strålar. För öfrigt såg man här och der i dalen, som redan låg i skuggan, små hus, ur hvilkas skorstenar röken steg upp mellan de stora kastanjeträden, längre bort syntes bördiga ängar, begränsade af Saone-floden, på hvars motsatta sida de vidsträckta slätterna vid Bresse, på hvilka solen ännu sken, utbredde sig; i fjerran, der afståndet gjorde hvarje föremål otydligt, lågo Savoyens berg, och alldeles bredvid höjde MontBlanc sina snöbetäckta tinnar, som i aftonrodnadsns glans fingo utseende af orörliga skyar vid horizonten. Huru praktfull denna anblick än var, hörde vår resande icke till det slags folk, som länge kan bli försjunket i beundran. Ehuru han med den tjuguäriges motlaglighet för djupa och lifliga intryck förenade entusiasmens kraftfulla driftjeder, kärleken, som ännu önskar, längtar och hoppas, hade man i sjelfva den lefnadsbana han valt och som öfverensstämde med hans smak, en borgen för att han icke lät fantasien utsväfva, Naturens storartade scener gjorde på honom ett yttre intryck, utan att väcka andra tankar hos honom än ögonblickets eller framkalla lust att ila hän öfver den rymd, som mättes af hans blick. Han beundrade det sköna, så länge han såg det, men han behöll