Dagens Nyheter – 17 november 1865, sida 1

1 rörelse för att förskaffa sig frihet. Furstarne och deras drabanter, adel och prester, spjernade nästan öfverallt emot och gåfvo icke efter förr än det var för sent. De voro då, som vanligt, så förblindade af maktens glans, att de icke kunde se hvad klockan var slagen. Ett undantag härifrån gjorde den fine, aoga beräknande konung Oscar. Ty då det hos oss började förmärkas en af dessa hetsigheter, hvaraf den eljest tröga svenska nationen skall vara full, så skaffade sig konung Oscar en väl behöflig äskledare. Han kastade nemligen, man kan säga hals öfver hufvud, sina dittills hafde rådgifvare öfver bord; han ställde cen sin själsfrände i slughet och humanitet, grefve Gustaf Adolf Sparre, i spetsen för en ny regering, och han lät denna med feberaktig skyndsamhet utarbeta ett fullständigt förslag till represeutatiousreform, som aflemuades till rikets ständer och lades till hvila på deras bord för att afgöras vid nästpåföljande riksdag. Konungen helsades såsom en reformator och mängden var förtjust, ehuru af högst olika bevekelsegrunder. En stor del reformvänner trodde sig hafva vunnit allt och gladde sig såsom barn glädja sig, då man lofvat dem en ny, vacker rock, — dock först när de blifvit ett par år äldre. — Reformfienderna, privilegiernas imnehafvare, adel och prester, gladde sig åt förslaget såsom cen för tillfället väl konstruerad åskledare. I dess skydd voro de lugna och beräknade ganska riktigt att den som vinner tid vinner allt. De hade inom sig det nöjet erfara att ingen kom ihåg den hederlige tal? mannen Hans Janssons vid ett föregående tillfälle frimodigt uttalade, från bibeln hemtade och fullt riktiga varning: förliten eder icke uppå furstar ! Den 15 november 1850 sammanträdde de rikets ständer, som skulle slutligen pröfva det hvilande förslaget. Men nu hade tiderna betydligt förändrats. Reaktionen hade segrat på kontinenten, hvars folk äter måst böja sin nacke under furstarne och de privilegierade, och svenska nationen var åter en trög nation. Det var en af de flesta känd hemlighet, att konungen helst såge att hans förslag förkastades, men ville bibehålla skenet att befordra detsamma, äfvensom att strider härom förefallit inom statsrådet, der den som kontrasignerat förslaget, justitiestatsministern grefve Sparre, med ett stilla leende bemött statsrådet Sandströmers lifliga yrkanden om ent spel och djerfva påminnelser om Geijers yliraude, att det skulle finnas en hederlig man bakom det kungliga ordet. Hvad man med ful säkerhet kände, det var att kronprinsen, nuvarande konungen, uttalade en bestämd förkastelsedom öfver förslayet. Emellertid hade man att afvakta imnehållet af konungens trontal, och reformvännerne hoppades ännu i elfte timman på ett verksamt stöd från det hållet. Men de blefvo bedragne. Ständerna sammanträdde på rikssalen den 23 November och då konungen derstädes uppträdde saknades vid hans sida den flammande, hederlige Sandströmer, hvilket för klarseende teckentydare sade mera än trontalet kunde imnehålla. detta tal yttrade sig konungen först om den öfverståndna politiska oron i Europa och påstod, att vilkoret för ett sannut och varaktigt Tamätskridande ägde den säkraste borgen för ) sitt trygga fortgåendes — i det hvilande förslaget, tänker väl läsaren, 2 Di — aldrig ET SONET TATA NN STREETS ON phicwr — mottager sitt diplom som philoso