Dagens Nyheter – 15 november 1865, sida 1

Öfverståthållaren och representationsförslaget. Då vi i går omtalade hvad som utgör kärnpunkten i en del adels afvoghet mot lifsfrågans afgörande enligt folkets önskan, nemligen att junkerpartiets hufvudmän önska blifva ministrar, nämnde vi bland dessa hufvudmän öfverståthållaren, generalmajor Bildt. Under gårdagens lopp har man i anledning häraf gjort den erinran att öfverståthållaren sedan någon tid har öfvergått från att vara en bland representatiousförslagets motståndare till att vilja understödja detsamma. Antagande att många, som icke kunnat erhälla muntlig förklaring, hafva gjort enahanda anmärkning, bedja vi att få upptaga den till offentligt besvarande. Friherre Bildts personlighet och ställning påkalla i allt fall en belysniug. i När riddarhusets mångårige ledare, presidenten von Hartmansdorff, gifvande vika för förnuftets röst och tidens kraf, gjorde sitt affall från sitt stånds stela oböjlighet och föreslog en ombildning af adeln, såsom riksstånd, reste sig icke blott åtskilliga gamla riddarhusledamöter mot hr von Hartmansdorffs vidare chefskap, utan äfven ett antal yngre viljor bröto ut ur lederna och bildade ganska hastigt ett eget parti, som erhöll namnet junkerpartiet. Till detta parti hörde -— eller, snarare, detta parti bildades af — grefvarne Lagerbjelke och Eric Sparre samt dåvarande löjtnant Bildt. Så jemnlika i förmåga, ålder och anseende som desse voro, kunde ingen taga högsta befälet. Varande de verksammaste och smidigaste inom partiet, delade de ledarekallet sig emellan. Ett talande bevis på deras förmåga i ett visst afseende är att så stor enighet kunnat bibehållas dem emellan. Det skulle varit omöjligt om icke sjelfva deras mål varit deladt: om blott en ministerportfölj funnits att cröfra skulle splittring längesedan hafva gifvit sig tillkänna; men SÖTT Rn RAA DE