Dagens Nyheter – 15 november 1865, sida 1

a hö oro CP ;stkontor; annonser derifrån insändas, med pengar, ti rn shrsnafn RE rn, nn det fanns tro portföljer, således nog för dem alla. Friherre Bildt har delat ljuft med sina politiska medbröder. Han har hunnit lika långt som de — han är öfverstäthållare, delandshöfdingar. Men under det att grefvarne Lagerbjelke och Sparre vunnit sina befordringar ensamt genom den ställning de innehaft bland sitt parti och de förtjenster de derunder ådagalagt om, eller den fruktan de kunnat injaga hos, regeringen, har den tredje personen i junkergudomen ännu ett annat motiv att tacka för de många officiella utmärkelserna: det är konungens personliga ynnest. Denna ynnest, hvars längvarighet den nu regerande konungens historia svärligen uppvisar något motstycke till, har hr Bildti främsta rummet att tacka för det han blifvit från löjtnantsyraden upphöjd till landshöfding och militärbefälhafvare på Gotland. Denna ynnest var hafvuddriffjädern till att hr Bildt blef snart kallad från Gotland till sitt nu innehafvande embete i Stockholm. I följd af denna ynnest blefvo öfverstäthållareinkomsterna ökade med omkring 50 procent. Denna ynnest gick så långt att konungen tog möblerna ur sina egna rum för att göra öfverståthållarehuset tillräckligt komfortabelt för dess nye besittningstagare. Samma ynnest upphöjde honom i friherrligt stånd. Hade mera önskats, så hade mera fåtts. Men frih. Bildt har tills dato nöjt sig med det uppräknade. En lika stor ynnest har frih. Bildt icke just förtjenat eller förvärfvat hos svenska folket, och utan ett så behagligt väsende och så insinuanta maner skulle han utan tvifvel hos det stå mycket illa till boks. Hans meritlista hos nationen är så knapphändig att man icke allmänt känner hvad man deri skall uppföra. Deremot har man haft att lägga honom till last hans försök att hålla hvarje gotlänning inom den långa krigstjenst-äldern i ett slags arrest på dess Ö; hans samarbete med Ola Månsson i jernvägsfrågornas drillande; hans tillsättande af polismästaren W allenberg ; hans delaktighet i 1863 års marsbragder; slutligen kronan på verket: den befängda ukas, som vid påsktiden försatte Stockholm och hela landet i lika stor häpnad och harm, och genom hvilken det mest förhatliga förpassnings-, anmälningsoch spioneri-system skulle ha blifvit infördt, om icke stadsfullmäktiges och hufvudstadens energiska uppträdande tvungit frih. Bildt att återkalla den. Vi kallade denna ukas för ackronan på verketa, men det var för tidigt. Listan är icke slut. Det synes klarligen vara hr öfverståthållaren som nu föranledt imkallandet af 4,000 man trupper till hufvudstaden och dermed — otvifyclaktigt utan sådan afsigt — bidragit att öka möjligheterna till uppträden, dem hvarje man med hjerta och förstånd önskar och hoppas ändock ej må inträffa. Det kan icke vara någon annan än hr öfverståthällaren som förmått konuugen att inkalla dessa trupper. Begeringen har icke gjort det. Konungen har i kommandoväg befallt att trupperna skola hållas i ordning. Kommandomål afgöras utan statsrädets hörande, af konungen ensam. Och öfverståthållaren är den som officielt har att gifva konungen de underrättelser om sinnesstämningen i hufvudstaden, hvilka kunna föranleda ett sådant beslut. När, 1 trots af ofvan uppräknade åtgärders obehagliga inverkan på allmänna opinionen, konungen ändock bibehåller samma ynnest mot friherre Bildt, då är han majestätet dubbel tacksamhet skyldig.