Dagens Nyheter – 14 november 1865, sida 1

Kärnpunkten i motståndet. Regeringen har framlagt ett förslag att låt: svenska folket resa sig upp och gå, som men: miskor höfves, på två ben. Folket i massa hu gillat det. Eudast den bråkdel af folket som kallas adel och prestestånd vill ännu bibehåll: nationen såsom ett lastdjur krypande på fyrd fötter. Vi sade adeln och presteståndet, men göra den reservationen att det endast är en del af dem som vilja qvarhälla oss i förnedringstillstånd. Olyckligtvis en öfvervägande del. Så litet öfvervägande är dock denna del inom presteständet att det är utsigt att den snart kommer att blifva underlägsen. Och i allt fall blir det icke presteståndet som går i spetsen för förslagets förkastande. Presteståndet med sin längsynthet, sin varsambet ser skarpare farorna af ett sådant steg än den mindre disciplinerade, mindre homogena adeln. Bland ridderskapet och adelns ledamöter finns ännu en större styrka som är representationsförslaget obenäget eller som vacklar mellan antaga och icke antaga. Der finns en stor center, skiftande mellan svart och hvitt — således grå. Den utgör hvad man sedan 15 är kallat Junkerpartiet. Man har trott det dödt, men det var blott en skendöd. Inga skakningar ha rubbat den kista, hvari partiet hvilat. Det har cj haft ett tillfälle till andrum under de tio år som Jernvägarne och ckonomien förträngt politiken. Cheferna ha förskaffat sig goda platser och från dessa platser ej gifvit några starkare politiska lifstecken förrän nu. Men under denna skenbara politiska dvala har den Ciesars-lycka som följt wministeren Gripeustedt, icke lemnat deras sinne någon ro. För tjugu år sedan -begynte deras blickar tjusas al taburetterna; på ministören Palmstjernas