I nande af adelus orättfärdiga arfslag. Gamle I vänner vände honom ryggen, Riddarhuset stod färdigt att göra uppror — men det visade sig snart, såsom det visat sig i årtusenden, at! hofvet och adelm äro som solrosen. De vändr sig alltid efter konungen. Grollet förströddes, underdånigheten blef lika stor, och man såg innan kort malceontenterua göra lika förtjusta bugningar, som en trio af representationsförslagets värsta friherrliga och adliga fiender häromdagen på Norrbro, midt under sina utgjutelser, gjorde för konungen, gående bredvid förslagets författare. Nonungen och regeriugen hafva hittills icke velat beträda den väg som landet önskar. Man har sett dem tvärtom gå ända derhän i cowtoisie att utnämna en af förslagets motståndare, kammarherren Björnstjerna till den indrägtiga ministerposten i Petersburg, och regeringen gör sig ännu i dag skyldig till den nästan oförklarliga svagheten att låta honom qvarblifva här för att votera emot regeringen, 1 stället för att skicka honom till sin post. Sådant har väckt en indignation, nära gränsande till misstroende, hotande att störa det goda förstånd som så länge och så välgörande varit rådande mellan konung och folk. Men det är tid ännu att lugna de oroliga och misströstande. Det är icke för sent, men — icke heller för bittida, för att använda justitieministerns egen Iyckliga fras. Det är tid för konungen att kalla upp sina hofmän, sina regementschefer och sina landshöfdingar — de at honom på behaglig tid utnämnda och af folket betalade — hvilka nu på Phoenix smida planer mot konungens politik och landets väl — det är tid att säga dem att till deras enskilda och offentliga tjenst hörer att följa deras herres system; att de hafva rätt att som representanter tala och rösta efter behag, men icke att derjemte vara husfolk och förtroende-embetsmän; med ett ord, att det icke går an att på en gång tjena mammon och sin herre. Man hör ridderskapet och adeln tala om att den icke viker för hotelser. Nåväl. detta är ingen hotelse. Det är förtrocnde-embetsmiännen som vilja hafva den så ansedd för att under skydd af denna falska föreställning kunna drifva silt spel. Men det är i sjelfva verket blott den naturligaste konseqvens af deras ställning. De måste taga olägenheterna med fördelarne. Och användes icke detta medel, bringas icke på det sättet — genom de reformfiendtliga hofoch förtroende-embetsminuens neutralisering — reformfrågan till lycklig lösning på riddarhuset, då skola samtid och efterverld säga: Konung Carl XV hade Sverges öde i sin hand — men han begagnade icke denna hand!