Dagens Nyheter – 9 november 1865, sida 1

Malaretorget 19. Konungen och representationsförslaget. Det är sorgligt att säga det, då man lefver i ett land som kallas fritt och borde vara det, att frågan om svenska folkets rätt att blifva ett folk i stället för fyra folk beror af en endes vilja och kraft. Det är sorgligt, vi upprepa det, men det är sanning, och i denna tid är den bästa politiken den, att utsäga hela sanningen. I de små värfven må den gamla diplomatiken öfva sina små konstgrepp, men i de stora ögonblicken af nationernas Hf höfves det hvar man att träda fram med sma tankar, sina afsigter inför menniskor lika öppet som inför Gud som styrer våra öden. Om det hvilande representationsförslaget blir antaget eller icke antaget beror af konungen. Det är icke det rimgaste tvifvel om att borgareoch bondestånden antaga det med acklamation och att flertalet inom presteståndet godkänner det, om än tll en del motvilligt, såvida ridderskapet och adeln vill finna sig deri. Och, som vi förut visat, bland ridderskapet och adeln finnes ett stort antal ledamöter, hvilka äro beroende af konungen och hvilkas röster för förslaget eller neutralitet vid dess afgörande bestämma dess öde. Det är på dessa sina egna hofmän och förtroende-embetsmän som landet väntar att konungen skall verka. Det är en vigtig epok i konung Carl XV:s lif, dessa dagar. Konungen står, liksom fäderneslandet, vid en skiljoväg. Kastom en blick åt den ena och den andra af dessa vägar ! På ena sidan se vi tacksamheten och tillgifvenheten hos ett folk, som genom sina valda ombud af konungen begärt ett förslag till sitt statslifs ombildning, som af honom erhållit ett sädant, som måhända ej kan få det till if i följd af ett litet kotteris egennyttiga motstånd, och som, om konungen använder de honom till buds stående medel för att göra den af honom föreslagna ckartan till en sanninga, skulle derför räkna denne konung till sina välgörare och gifva honom cen plats i minnets Pautheon bredvid Gustaf Wasa, Carl den nionde, Gustaf den store och Carl den elfte. På denna skiljoväg se vi i ett längt perspektiv en konung, som folket gifver hvad han önskar och som, sjelf lugn och lycklig, ser lyckliga omkring sig. På den andra skiljovägen visar sig den sorgliga gestalten af cen för ej många är sedan hädangången konung, hvars Iycka, hvars samvetsfrid, hvars helsa brötos då han öfvergaf sitt eget representations-förslag, och hvars mänga fredliga idrotters glans förbleknar genom detta förräderi mot folket. Der visar sig den ieke mindre dystra bilden at eu seduare konung, hvilken länge af omsorgsfulla händer varit insvept i en nimbus, hvars dimmiga konturer småningom klarna upp och förråda att derinom icke doldes annat än en svag dödlig. Der visar sig kring den blottade gestalten en lifvakt af medeltidssinnade gubbar, som söka med domnade armar hålla sig uppe mot ett helt folks påtryckning, som är nödsakad att kämpa tum för tum om hvarje anslag åt konungen, åt sig sjelf och åt landet, som måste låta allt bero af statsutskottsvoteringarnes slump, som icke kan annat än förnöta sina krafter mot nationens motstånd, och som slutligen skall falla — liksom ministererna Rosenblad och Palmstjerna fallit förut — utan gagn och utan ära och som i fallet drager med sig många flikar af den kungliga manteln och lemnar dess innehafvare intet annat val än att af nödtvång till slut göra hvad som med så stor lätthet och med besparande af så många års sorger hade kunnat utföras nu. Hvad skulle väl hindra konungen från att vid denna skiljoväg välja lyckans och ärans bana? Några hofmäns missbelåtenhet. Ar den då så svår att trotsa? Konung Oscar trotsade