Dagens Nyheter – 3 november 1865, sida 2

den godheten att visa mig allt möjligt und: seende vid uppfyllandet af sin tunga pligt. Med möda förstod jag de frågor som gjordes mig; jag visste ej hvad jag skulle syara, och nöjde mig med att utgjuta tårar. Förhöret blef hastigt afslutadt och man ställde mig inför assisdomstolen. Det var med en obeskriflig lycka jag satte mig på de anklagades bänk, med utsigt att gå derifrån blott för att mottaga det rättvisa straffet för mitt brott. Jag var beredd på döden, till och med önskade den och ville göra allt som stod i min makt, på det man måtte befria mig från ett lif, som var mig förhatligt. Jag vägrade antaga någon försvarare; men man utnämnde likväl å tjenstens vägnar en advokat, som olyckligtvis utvecklade en betydlig talang för att rädda mig. Oaktadt min bekännelse afkunnades domen, och mot min förväntan blef jag, i förste åklagarens frånvaro, blott känd skyldig till mord af oförstånd och dömd till sex månaders fängelse, som jag undergick på ett sjukhus, der jag stod i förbindelse med Antonio, som tillförde mig den förfärliga nyheten, att min älskade Antonia ej förmått uthärda så många sorger; äfven hon hade aflidit! Detta nya slag träffade mig så hårdt, att jag höll på att förlora lifvet; största delen af min fångenskap tillbragte jag i en dödlik dvala, men min starka natur motstod alla stötar och jag blef omsider återställd. Jag var redan på bättringsvägen, då man öppnade mitt fängelses portar. Sorg och nedslagenhet följde mig öfverallt och kastade mig uti en apathi, hvarur ingenting kunde rycka