Dagens Nyheter – 31 oktober 1865, sida 1

mig med båda uren och lemnade mig det ena; då jag jemnförde dem med hvarandra var det mig omöjligt att upptäcka den minsta olikhet. Detta kostade mig dyrt, men nu var jag säker att kunna utföra ett experiment, som nödvändigt måste åstadkomma den största effekt. Dagen derpå begaf jag mig till påfliga palatset, och klockan sex inträdde jag på scenen, enligt den helige fadrens yttrade önskan. Aldrig hade jag uppträdt inför en så vördnadsbjudande församling. Pius VII satt i en bred ländstol, placerad på en upphöjning, och intog första platsen; bredvid honom sutto kardinalerna, och bakom honom höllo sig öfriga prelater och andliga dignitärer. Påfvens hela uppsyn andades välvilja, hvilket var rätt lyckligt för mig, ty det fordrades ingenting mindre än åsynen af denna småleende och milda figur för att ur min själ förjaga en ledsam tanke, som sedan några ögonblick lifligt oroade mig. — Skulle ej denna föreställning, tänkte jag, kunna vara ett maskeradt förhör, för att få mig att erkänna min förbindelse med de underjordiska makterna? Kunde ej den heliga statens sekreterare finnas här tillstädes för att anteckna mina ord, och grefve Cagliostros eviga fängelse vara mig förbehållet till straff för mina oskyldiga underverk? Mitt förstånd förkastade dock snart en dylik dårskap. Det var föga sannolikt att Hans Helighet skulle låna sig till ett så ovärdigt svek. Ehuru mina farhågor blifvit skingrade genom detta enkla resonnemang, buro dock mina första ord spår af detta första intryck; de tyck