Dagens Nyheter – 30 oktober 1865, sida 1

Sverige har haft många revolutioner och kan nog få flera, men tiden torde icke nu vara mogen för en sådan, ehuruväl å andra sidan visserligeh ingen kan med någon säkerhet förutsäga att icke en sådan kan inträffa, i fall riddarhuset skulle förkasta representationsförslaget. Men det synes dock sannolikast att en revolution icke kommer att genomföras med ens, utan på fredlig väg och under en längre ärsföljd. Det är emellertid icke att undra på att regeringen förfarit mot aFäderneslandet så som den gjort. Annat kunde icke väntas. Justitieministern har svarat den första reformdeputation som uppvaktade honom, att regeringen ville använda alla lagliga och hederliga medel att genomföra reformen; och det är icke rimligt att vänta att en styrande minister skall anse revolutionen för laglig. Det är först sedan revolutionen störtat en minister som den blir laglig och lojal och hederlig. Men när man, seende saken praktiskt och från den ståndpunkt regeringen intagit, icke kan finna det annat än som en följdriktighet att justitieministern anställt åtal mot Fäderneslandet för dess förespegling af en revolutions möjlighet, — då man erkänner den kraft regeringen ådagalagt, i syftning att visa riddarhysct och presteständet att den vill och kan ua dem mot yttre och obehagliga impulsöt, — då man omtalar att regeringen visar så mycken energi mot en tolk af det tänkesätt som i botten otvifvelaktigt råder hos fyra mällioner af svenska jordens beby ggare; så måtte det icke vara ur vägen att jemväl framställa den önskan att regeringen dock måtte spara så mycken kraft som behöfves för att äfven imponera på de få återstående tusentalen af Sverges folk eller för att åtminstone förmå sina egna förtröende-embetsmän att antingen rösta med regeringen rörande det vigtigaste af dess förslager, eller ock afhålla sig från votering om detta förslag. I ordet förtroende-embetsman ligger i alla konstitutionella länder det begreppet, att regeringen skall kunna hysa det förtroende till en sådan, på behaglig tid, tillsatt embetsman, att han följer eringens åsigter i de vigtigaste frågorna; och a anses vida vigtigare än att han följer regeringens befallningar i de löpande ärendenas obetydligheter. — Förtroende-embetsmannen eger naturligtvis, om han tillika är representant, full frihet att följa sin öfvertygelse; men om denna strider mot den regerings, som lemnat honom sitt. förtroende, så är det ett förräderi att på en gäng votera enligt öfvertygelsen och behålla sin förtroendepost. Om t. ex. hos oss en adelsman vill votera för sjelfs skrifvenheten, d. för sin personliga rättighet att på riddarhuset votera anslag åt sig och sina medbröder, så är det både rättvist och billigt att han för denna fördel uppofirar sitt embete. Att behålla båda delarne är en alltför långt drifven egennytta.