Dagens Nyheter – 28 oktober 1865, sida 1

talade i staden endast om min händighet och skicklighet; man anhöll till och med som cen ynnest att jag skulle gifva en representation. Men jag lyssnade ej till dessa böner — ty med ett förfinadt koketteri var jag snål om nin talang, i förhoppning att derigenom höja dess värde. Mina privilegierade åskådare visade sig så mycket mera förtjusta, och hvar och en pistod att jag var lika skicklig som Pinetti, om ej till och med skickligare. Publiken är så lycklig då den mot en ryktbar artist kan uppställa nägon nyfödd talang! Det ser ut som denne allsmäktige utdelare af rykte och anseende gör sig ett elakt nöje af att påminna den hon berömmer, att allt anseende är bräckligt, och att afouden för i dag kan vara krossad i morgon. Min egenkärlek hindrade mig att tänka derpå; jag trodde på uppriktigheten af de loford man slösade på mig, och jag, den allvarsamme mannen, doktorn på modet, var stolt öfver dessa hunpna framgängar! Pinetti, långt ifrån att visa sig afundsjuk på mina triumfer, yttrade ästundan att göra min bekantskap, och kom sjelf för att söka mig. Han kunde då vara fyrtiosex är, men en utsökt toilett gjorde att han såg mycket yngre ut. Utan att ega fina och regelbundna drag, hade han dock ett visst ädelt utseende, och skickade sig förträffligt. Men genom en svårförklarlig motsägelse hade han den dåliga smaken att på teatern bära en lysande generalsuniform, prydd med talrika dekorationer. Vi blefvo inom kort de bästa vänner, och jag kände mig så mycket mindre sårad af hans mycket familiera sätt, som han genom sin ur