Dagens Nyheter – 26 oktober 1865, sida 1

var afsvimmad. Anhita och Nannette hjelpte honom. Grelot lades ned på marken. Sedan kom turen till Mornaix och sist till Roger, hvilken Miguel förklarade vara tyngst af dem alla. Mil Dios! tillade han. Hvar gång jag gör en ansträngning, värker mitt sår . . . och i natt har jag minsann inte gjort annat än ansträngt mig, skall jag säga . . . Håll er nu bara stilla, mina damer! Han skyndade åter in i värdshussalen och hemtade två bössor, tvärsöfver hvilka han lade Grelot. Nannette tog uti den ena kolfven och Naranja i den andra. Miguel fattade i de båda piporna, och de satte sig i gång. Efter förloppet af tre minuter återkommo de och buro bort Roger. Sedan Mornaix. Fjerde gången kom Miguel ensam tillbaka. Han satte sig på krutkaggen för att hemra andan och torka svetten ur pannan. — Caramba! mumlade han. Mitt sår börjar låta känna sig alltför tydligt. Det är tid att detta slutar nu. Han steg upp, ställde krutkaggen på fönsterbrädet och kröp sjelf in i huset. I värdshussalen brann icke mera än ett ljus. Detta var nära sitt slut. Miguel ställde kaggen under bordet, kring hvilket de tre Smitharne, den föregifne abben, doktorn och Johannes döparens, gamla matroser sofvo. Han tog ljuset, som var omkring eu tum långt, satte det midt uti krutet, utan att brådska eller darra, likasom hade han gjort den enklaste handling i verlden.