Dagens Nyheter – 23 oktober 1865, sida 2

att äterfinna rätta späret, oaktadt det till Miguels stora glädje upphört att rinna ur guldtunvnan. Under ytterligare två dagar fortsatte de ridten, Hvarje gång då, ett afsteg från raka vägen till följd af ett vattendrag eller någon annan omständighet gjordes, funnos alltid några guldkorn utströdda, som blixtrade likt stjernor och visade förföljarne den rätta kosan. De följde utefter floden Campaspes högra strand. Rodneys gräns hade de redan lemnat ett godt stycke bakom sig och befunno sig i det på storartade nybyggen rika grefskapet Dalhusien. Men Smitharne hade med största sorgfällighet undvikit säväl nybyggena som guldfälten, och spåret efter deras vagn gick genom den djupaste skogen. På tredje dagen passerade våra vänner genom södra delen af Axdale. Vägen var stenbunden, så att bjulen icke lemnat några märkbara spår efter sig. Derföre bade också Nannette tagit tappen ur tunnan och låtit guldet rinna hela natten; men som här starne synbarligen varit trötta och dragit lag set långsamt, var guldranden här mycket tätare och innehällsrikare än på något föregående ställe, Malgache kunde icke erinra sig att han förr fällt tårar. Men han grät gom ett barn när ban efter noggrann uträkning kom till den slutsatsen att vden der pariserflickan i sip slösaktighet och oförstånd öst ut guld som om det varit hara vatten. (Forts.)