Dagens Nyheter – 23 oktober 1865, sida 2

bevisen härpå blifva Eder snart förelagda; kreditens källor hota att sina ut. Enda utvägen att åter upphjelpa den sjunkna krediten, är att upphöra med det eviga lånandet och, om icke alldeles inställa, dock betydligen minska de större allmänna arbetena. Det är nödvändighetens hårda lag, som tvingar oss alt återgå till ett naturligare förhållande. Ingen lag, ingen författning, inga nya lånekällor kunna uppfinnas till godtgörande af hvad en öfverdrifven spekulation förbrutit. Landet har nog med räntor att betala. Genom arbete, flit och sparsamhet godtgöres allt. Dermed gäldas de räntor, hvilka nu hvila så tungt på den skuldsatte; och inom några få år skola bättre tider rikt ersätta ögonblickets försakelse och bekymmer. Här borde jag, och kanske mången af oss, i parenthes sagdt, citera den helige mannens väl bekanta ord: Gör som jag lär, och icke som Jag lefver, Rikets ständer ega att uteslutande råda öfver riksgäldskontoret och banken. Mellan båda dessa verk finnes intet samband. Hvad det förra lö:syndar, får den sednare i tidens längd gälda. Beklagansvärd är bådas styrelse, organisation och förvaltning. Ståndsprincipen förer öfverstyrelsen; den inamovibla byråkratien bildar understyrelsen; i det reglementariska spåras dess fyrdelade ursprung. Riksbanken har medel i sina händer att stäfja det tygellösa utgifvandet af sedlar, grundade på en illusorisk ansvarighet, Riksbankens ställning är försäkrad, hvad dess första och vigtigaste åliggande vidkommer, som är myntvärdets uppehållande. Men denna. bankens säkerbet hvilar ytterst på dess rättighet, att i nödens stund stänga utlåningsluckan. Den bekymmersamma ställning, som då skulle inträffa, vågar jag knappast tänka mig. Månne det icke vore vackrare och nationen värdigare, att ännu i den goda tiden sätta en gräns för den illa kontrollerade sedelfabrikationen? I samma mån privatbanksedlarne ökas, har banken måst öka reservfonden. Riksbankens sedlar utträngas allt mer och mer ur den allmänna rörelsen. De utländska lånen oaktadt, har den metalliska valutan icke vunnit någon tillökning. Mina Herrar! Hvadj J än gån att besluta angående bankens förvaltning, så lemnen åt blifvande fullmäktige fria händer. Det är mitt upprigtigaste och välmenta råd, som endast afser landets ooh det allmännas väl. Jag beskylles att se allting i svart; — nå väl, jag erkänver mig hysa föga tillit till det sken, som lånas af det i pipan nedbrunna ljuset. Den fria räntan skall väl i tidernas längd frambringa goda resultater. Men för den, som behöfver penningar emot realsäkerheter i inteckning, är det en svår strid att utkämpa med; alla dessa bankinrättningar, hvilka äflas om att rycka till sig penningar på alla tänkbara vilkor. Näringsfribetens första tillämpning har varit förenad med stora svårigheter, synnerligen för de handtverksidkande. Näringsfriheten måste vid denna riksdag äfven tillämpas på bränvinslagstiftningen. Denna lider af ett förmyndareskap, som i hög grad försvårar täflan med den utländska importen. Billighet och rättvisa påkalla en genomgripande förändring. Bondeståndets talmans tal innehöll om allmänna ämnen ingenting mer än följande strof: Det är eder, mina vänner, som det svåraste och ansvarsfullaste arbetet åligger; J hafven beslutande rätt och på den beror ofta landets lycka och alltid ståndets ära; lifvade af höga och ädla tänkesätt, skolen J få tillfälle att häfda denna ära och lägga grunden till landets lycka genom att bistå Hans Maj:t Konungen i Hans sträfvan att skaffa folket den politiska myndighet, som det så länge förgäfves eftersökt. Den åldrige vice talmannen yttrade sitt hopp, att genom representationsförslagets framgång vårt land skulle förunnas lyckan att på laglighetens, icke på de blodiga fejdernas väg reformera sitt konstitutionella statsskick, och han slöt sin helsning med en varm bön, att Gud måtte förskona vårt land från följderna af halsstarrighet. KHanslierna Borgarståndet har återvalt sin förre sekreterare advokatfisckal EF. G. Björkman. — TY? sr OT