Dagens Nyheter – 23 oktober 1865, sida 1

— Vid den här ärsuden, sade Mornaix, är den femton mil lång. Roger ville begifva sig ästad genast; men solen hade sjunkit ned bakom skogen och natten nalkades med stora steg. Till qvällsvard åto de två små känguruhs; derpå lade de sig att sofva. Det var Mornaix som framställt detta förslag; men sjelf följde han det icke. Medan hans kamrater vederqviekte sig med sömn, tog han bössan på ryggeu och anträdde en vandring in i skogen längsefter sjöns porra strand. Följande morgon vid daggryningen voro alla på benen. En liten kanot, sädanv som infödingarne begagna, läg fastgjord vid stranden. Dennas anskaffande hade varit föremålet för Mornaixs nattliga promenad. Så snart våra vänner funnit den artificiella vindrufvan, hade alla deras tvifvel skingrats. Det var nu blott fråga att på skynda förföljandet så mycket som möjligt och att gå direkte mot målet. På Mornaixs befallning stego Grelot och Roger i båten, Mornaix tog två hästar med sig och red norra vägen kring sjön; Miguel med likaledes två hästar följde efter den södra stranden. Kanoten ilade framåt snabb som en fisk genom vattnet. För att svna följa med den, måste de tvenne ryttarne anstränga hästarne så mycket möjligt var. Gång efter annan hörde de Grelot eller Roger genom höga rop ge tillkänna att de träffat på en liten konstrikt arbetad vägvisare simmande på sjöns spegelblanka yta: ännu en drufva, eller en vinbarsklase, eller ett törnrosblad.