Dagens Nyheter – 21 oktober 1865, sida 2

kärrorna, lastade med sand, som lemnat dessa. Hvilka voro de rätta? Hvilka hade åstadkommits af den lastvagn, som bar guldtunnan? Smitharne hade isynnerhet vinnlagt sig om att dölja för sina förföljare, det en timmerflotta blifvit byggd. Hvarhelst ett träd blifvit fäldt. såg man endast lemningar efter brand. Hvarföre de låtit elden anställa så stora bärjningar, var icke lätt att gissa. De hade till och med gjort sig den mödan att med krattor utplåna de spår på stranden, som på något sätt antydde) att tunnan blifvit förd den vägen. Dessutom hade vädret kommit dem till hjelp. Dot strida regn som fallit på förmiddagen hade i icke ringa mon bidragit att omöjliggöra upptexten af den väg de tagit. På sjöstranden syutes icke ens ett spår af en menniskofot. Men det var också det enda stället som man kunde säga detta om. Denna omständigbet gaf våra vänner den första anledningen till misstankar; ty om flykten var verkställd med mycken skicklighet, så bedrefs förföljandet med utmärkt skarpsinnigbet, såsom vi snart få se. : En rådplägning hölls, men den blef icke långvarig. De lakoniskt framställda meningarne sammanstämde. Man beslöt att hvar och en skulle följa ett hjulspår så långt det gick, och dessutom under vägen armärka allt som kunde ledå till någon upplysning. Emedan vagnspåren utgrenade sig såsom hjulekrar från en och samma punkt, nemligen det ställe, der man nu befann sig, antogs naturligtvis detta till den allmänna mötesplatsen.