Dagens Nyheter – 19 oktober 1865, sida 2

De talade icke mera, för att höra bättre. Det minsta ljud, som förmärktes i skogen, kom deras hjertan att klappa af fruktan och hopp. En half timme förflöt, hvilken tycktes dem lång som ett sekel. Ett tu tre höjdes ett starkt rop från knlJen. Naranja och Nannette sprungo flämtande till fönstret. Facklan blef åter synlig. Den som bar henne svängde henne jublande i luften, ock de andra, som följde honom, dansade, höjde armarne, hoppade och skreko som galningar. — Guldtunnan! gulätunnan! Alla menniskor som funnos qvar på lägerplatsen kommo hufvudstupa utrusande ur tälten, och Jonatban Smith främst bland alla. Ofverallt ljöd ropet: — Guldtunnan! guldtuunan! guldtunnan! Mannen med facklan öfverröstade de öfriga, Han skrek: — Guldtunnan är alldeles bredvid oss! Det fius tillräckligt mycket guld i den att göra alla gräfvare i provinsen Victoria rika. En tunua! en riktig tunna! Guld! rent guld! Hålet var alldeles öppet! Den stackars Dodge är begrafven i guld! Och hans fackla beskref väldiga eldeirklargi luften. De andra hojtade och tjöto al förtjusning. — Om våra vänner kommo i detta ögonblick ... sade Naranja. Hon hade icke fullbordat meningen, förrän engryttare med stormvindens fart sprängde fram mellan tälten. — Roger! ropade Nannette och slog ihop händerna.