Dagens Nyheter – 19 oktober 1865, sida 1

lif, och tusen skrattfåglar läto höra sina läten i: alla väderstreck. — Skulle vi ha bedragit oss? frågade Na. ranja orolig och nära att tappa modet. Nannette, som belystes af månljuset, satte ett fiuger för munnen. Hon tittade ut genom fönstret ännu en gång, derpå gick hon fram och lade sig på knä invid Naranjas bädd. — Vi ha ej bedragit oss, hviskade hon. Utpostea har upphört att gå fram och tillbaka; han står nu och lyssnar. Jonathans stumma hund har kommit ut ur tältet och vädrar begärligt luften. Vårt öde skall snart afgöras, Är du beredd? . Naranja låg påklädd. Hon steg upp, utan att åstadkomma det minsta buller och spände beslutsamt gördeln om lifvet. — Jag är färdig, svarade hon. Ion förde siu hand under hufvudkudden, mot hvilken hon hvilat, och räckte Nannette ett foremål, som blinkte i halfdunklet. — Tag! Vi kunna kanske komma att behöfva den. Nannettes fingrar vidrörde en skarpslipad dolk. Hon spratt till och lät vapnet falla på golfvet. Lyckligtvis var detta belagdt med en tjock matta, som förtog ljudet af stålet. — Min lilla syster! sade hon darrande, raen leende, en sådan der gör på mig samma verkan som en orm. Jag afskyr den. Jag tror att jag är mycket modig, men på mitt sätt, och när det icke är fråga om att döda menniskor. Behåll sjelf din knif; vi pariserskor förstå oss inte på att bandtera vapen,