Dagens Nyheter – 19 oktober 1865, sida 1

så till att han icke kunde se henne, orörlig stödde sig mot bössan, för att höra bättre. Någon bland rökarne yttrade: — Den stackars Dodge hade lofvat att ta henne om hand. Med den stackars Dodge menades den döde. — Hon sjunger väl, — Hon är vacker som en engel. — För tusan, mumlade en annan, som härstammade från Sonora, när ailt är öfverstökadt komma vi väl att spela tärning eller slåss med knifvar om henne, — Stäng fönstret, unga flicka, befallde Anhita med hög röst, för att Jonatban skulle höra det på andra sidan om den tunna brädväggen. I det ögonblick, då Nannette skulle efterkomma tillsägelsen, hördes på afstånd en gäll ton ljuda. Fönstret ble! ostängdt. Anhita tryckte båda bänderna mot sitt bröst, för att hämma hjertats slag. — Hör du? utbrast Nannon glad. För andra gången ljöd en ton i den stilla natten, men denna var mycket mindre aflägsen och kom från ett alldeles motsatt håll. — Ol! jag hör! jag hör! hviskade Naranja och gret af glädje. De äro ej långt borta! De vaka öfver oss! Kanske var det min Robert som gaf oss denna signal. Jonathan knackade på brädväggen och sade: oo Det är kallt ute. Sennoran har ju befallt er att stänga igen fönstret, Nannette lydde genast. Nu iuträffade någonting sällsamt. Utanför det stängda fönstret uppstämdes en riktig konsert, Alla fåglar som vistades i den kringliggande skogen, tycktes ett tu tre ha vaknat till