Dagens Nyheter – 17 oktober 1865, sida 2

— Vi ha hela natten på oss att språka. Du solver på dagen i stället; vill du? — Jag vill allt hvad du vill, lilla syster. Jag är ju tillsagd om att rätta mig efter alla dina nycker. —Oh! utbrast Naranja suckande, det är han som gjort min olycka. Men om jag finge se Roberts knif höjd öfver hans hröst skulle jag ropa: nåd! ty han har skyddat mig mot sina bröders grymhet. Han dricker sig aldrig öfverlastad numera, för att han bättre må kunna vaka öfver mig. Jonathan gick nu förbi den upproriska hopen för andra gången och kastade på densamma en harmfull blick. Han var icke längre den löjliga tölp, som uppträdde i Melbourne, Han bar nu sin äfventyraredrägt, till följd hvaraf hans vackra växt oah gigantiska lemmar framträdde i dagen, och i det rodnande sken som spreds från torrvedsfacklorna, såg han ut som en riktig hjelte. Vi sade den upptoriska hopen, då vi talade om Sam och hans följeslagare, Detta ord skola vi snart förklara, — Jag har varit mycket sjuk och är det ännu, men icke till den grad som man tror . . Hvarje gång han kom in, låtsade jag svimma af. Han är olycklig, den stackarn . . . och yts terst undfallen af sig . . . — Du har tämjt tigern, sade Nannette, — Vill du veta någonting, min vän? frågade hastigt Anhita. Man bör ej ohelga de dödas hvilorum, Det bar jag också sagt min högtälskade grefve: det bringar olycka . .. Nannette kände henne skasas af en frossa i sina armar. (Forts.)