Dagens Nyheter – 16 oktober 1865, sida 2

Då klockan slog fem voro kappsäckarne i ordning. Grefvinnan Fanfares vagn lät icke vänta på sig en minut. — Min kära lilla vän, sade denna då hon inträdde i rummet, tiden för afregan är nu inne, Vi ha doktorn och presten med oss... — Jag är färdig, afbröt henne Nannon, Ah, de pariserskorna! utropade Fanfare förvånad. Se här har ni kontraktet och en handzpenning. Nannette tog emot papperet, undertecknade en dublett deraf samt stoppade plånboken i barmen, sedan hon först noga räknat de emottagna sedlarne. : Hon lutade aig ned under förevändning att omfamna den lilla Su och hviskade dennaiöratt — Se efter, hvart vagnen, med hvilken jag afreser, tar vägen, så att du kan tala om för herro åt hvad väderstreck från Melbourne den styrt kosan. Vagnen var en stor vacker s. k. berlinare. I densamma sutto utom herr Jonathan Mitchell två personer af högst tvetydigt useende. Den ene af dessa sednare var klädd i svart frack och den andra i kaftan. Detta sällskap var verkligen så föga lugnande, att Nannette tvekade, då hon skulle stiga upp på fotsteget. Fanfare sade till henne: — Min lilla vän, doktor Bernard och abbe Pfafferlichstenstein, romersk katholsk prest från biskopsstiftet Debreczin ... I Österrike röka alla prester. Abbe Pfafferochsåvidare hade verkligen en stor pipa i munnen. Nannette svingade sig upp i berlinaren med samma uttryck i sitt ansigte som Curtius måtte