Dagens Nyheter – 14 oktober 1865, sida 1

nn me vi SR nn och möda åt befrämjande af landets bästa. Man uppskattar till fulla värdet deras uppoffringar. Man förstår huru mycket det måste kosta att lemna stora affärer, ett angenämt hem, en lugn syssla, eller måhända i somliga fall en ömtålig maka och barn som behöfva fadrens uppfostrande öga, för att ej blott under veckor, utan i månader och år lefva på en visst icke ogästvänlig, men dock fremmande ort och derunder stundom vara mera öfverhopad af tankeansträngning och arbete än någonsin i det kära hemmet. Den ekonomiska ersättningen för dessa mödor motsvarar för ganska få kostnaden, än mindre lemnar den någon behållning. Belöningen blir medvetandet att hafva uppfyllt medborgarens förnämsta pligt, tillfredsställelsen att se goda frukter spridda öfver hela landet, till sist samtidens och kommande slägtens berömmelse. Det finnes också riksdagsmän som icke hafva några af dessa belöningar att vänta — riksdagsmän, hvilka handla som representanter för sig sjelfva och sin klass, men ej för svenska folket. Om dessa riksdagsmän är här ej fråga, och vi hoppas för öfrigt att de vid nu börjande riksdag skola blifva få. Det förekommer oss som om vi skulle stå vid en af dessa märkliga perioder, då fosterlandskärleken slår upp sådana flammor att de förtära det lilla jaget. Vi ha upplefvat en sådan epok 1809, då ridderskap och adel samt prestestånd. offrade många af sina företrädesrättigheter åt det land, som födt och fostrat och underhållit dem. Det fanns en sådan anda hos dessa stånd äfven vid 1840—41 års riksdag då adeln afsade sigsin sjelfskrifvenhet till riksdagsmannakallet, (att den återtog sitt hedrande beslut vid den påföljande riksdagen är en sak, som vi helst icke tala om). 1809 såval som 1840 handlade ridderskapet och adeln på detta högsinta sätt, emedan den deri såg räddningen från de faror, i hvilka ett öppet eller förklädt envälde störtat landet. Men skall ett sådont envälde eller å andra sidan ett revolutionärt tillstånd nödvändigt behöfvas för att adeln skall för tredje gången stiga ett steg ned frånden osäkra höjd, hvarpå fordomtimma list och våld ställt den? Det låter dag efter dag mer och mer bestämdt som adelns flesta ledamöter icke skulle hysa denna mening. Det tecknar sig till att en mycket stor del af den oberoende adeln — den adel som ej fikar efter att få dansa på hofvet eller att blifva landshöfdingar — den adel, hvars medlemmar alltid i sin ort ställas i spetsen för alla ärender, i följd af talangens och redbarhetens sjelfskrifna företrädesrätt, skall i afgörandets stund lägga sitt ja i voteringsurnan och sammangjuta sig med sina kommunala medbröder. Aftäckandet af den svenske frihetshjeltens bildstod är liksom gryningen till en riksdag, hvars afton skall betecknas med folkets jubel öfver den största handlingen af Sverges ridderskap och adel.