Dagens Nyheter – 13 oktober 1865, sida 1

— — — — —— —— — HK sakta vaggades fram och åter och smekte den småleende Nauvnette, hvilkens ögon envist förblefvo tillslutna för att ej någon del af drömmen skulle gå förlorad. Hon var så skön, alt man tillbedjande skulle ha velat sjunka till hennes fötter. Roger sade sunu en gång med något darrande röst: — God dag, Nannvette! — God dag, Roger, mumlade hon. Jag vet mycket väl att du ej är här; men jag ser Ju och hör dig, min älskling! Jag tycker mig redan känna din kyss, som bränner mina läppar . . Hon blef förskräckligt blek och gjorde en vanmäktig ansträngning att resa sig. Den önskade kyssen hade vidrört hennes läppar. I samma ögonblick skrek den lilla andtrutna Su med djup fasa: — Madame! ack! madame! Herrn omfamnär er! Den tjusande drömmen flydde sin kos. Den lilla negrinvans röst löste förtrollningen. Nannon öppnade ögonen och lindade feberaktigt sina armar omkring gentlemannens hals; denne upprepade, på samma gång leende och gråtande, för tredje gången: — God dag, Nannon, min lilla älskade maka! God dag, Nannon, min skatt, min ädelsten! Hvad Gud är god då han förenar oss! Vi skola aldrig mer skiljas! Aldrig, aldrig! Su blef icke litet häpen Hon betraktade scenen med uudrande ögon och sade: — Madame! det är rena sanningen att herrn mot min vilja inkommit, Han gaf mig ett guldstycke, men det var ej desföre som jag släppte