Dagens Nyheter – 12 oktober 1865, sida 1

nathan? återtog Fanfare. Är hon inte så kantig och tvär att äfven ni blir belåten? Nåväl min vackra vän, fortfor hon vänd till Nannette, det handlar om att förekomma en stor olycka. Herr Mitchell är en mäkta rik jordbrukare, ung och hygglig, och har köpt ett präktigt nybygge i Rodney ... Han kan, må ni tro, föda tio tusen kreatur på sina egor ... Men det hör inte hit... Han har ämnat gifta sig med ep slägtinge, eu förtjusande flicka som ni skall hälla af som en syster, så snart ni varit tillsammans med henne i tio minuter . . . Hon är just vid er ålder och lika täck som uni . . . Men ni vet, det är inte alla som trifvas i vildmarken . . . det stackars barnet är vant vid stadslifvet och dess nöjen, och derborta i Rodney ser bon endast oxer och herdar .., Hon hålles icke fången, nägonting sådant må ni ej iubilla er; jag vore icke pariserska om jag på minsta satt ville göra mig till verktyg för en väldsätgärd. Bevare mig Gud derifrän! Jag har tillräckligt ofta grätit på Gaite-teatern, då jag sett en stackars flicka af sin tyranniske förmyndare stängas in i något feodalslott. Hon är fri som fågeln i rymden, men hon har ledsamt. Förstå mig rätt: hon leds till den grad, att hon blir både mager, blek och aftärd Herr Jonathan utstötte en suck, som liknade en sjuk tjurs; och Fapofare fortsatte: — Det är till och med fara att hon dör af ledsnad. Dessa sista ord uttalades utan sökt högtidlighet, men dock med stark betoning, Vi böra upplysa läsaren om att dylika