Dagens Nyheter – 7 oktober 1865, sida 1

oden här, som är tom, temligen full igen. Jag är säker på att det nu icke fins så mycket krut i den, som behöfs för att ladda min studsare tolf gånger. Han var lika glad som en arbetare, hvilken lyckats utlösa sina pantsatta dyrbarheter. Våra vänner och i synnerhet Malgache undersökte noga Georgies källare. Malgache till: slöt ögonen samt gick försigtigt omkring och kände sig för med händer och fötter. — Man kan vara utan lykta, mumlade han. — Det hörs ni är van att lefva i skogarne ni, min herre, sade Georgie. Derpå fortsatte han på en vink af Mornaix sin gång. På andra sidan om källaren gick den underjurdiska gången i zigzag och i en oupphörlig sluttuing nedåt. På vissa ställen, der sluttningen var mycket brant, voro riktiga trappsteg huggna i klippan. Ån var gåvgen trång, än till öfverflöd vid. Det syntes tydligen att den till största delen var ett naturens verk. Slumpen hade förmodligen låtit en menniska uppräcka den håla, som sträckte sig tvärs igevom den klippa, på hvars spets Enstaka huset var uppfördt, och denna menniska hade gjort hvad naturen lemnat ogjordt, för att åstadkomma den ifrågavarande lönngången. I detta hänseende kunde Gaorgie icke lemna några upplysningar. Då han slog sig ned på platsen, hade ha: funnit gången i det skick, hvari den nu vars. De infödingar, som visade honom densamma, hade af sina fäder blifvit underrättade om dess tillvaro. Men nu fanns det inga infödingar mer,