Dagens Nyheter – 5 oktober 1865, sida 1

rn de år i sender och framlägges vid hvarje riksdags början för ständerna. Det kallas i dagligt tal statsreglerings-propositionen. Statsregleringen eller budgeten har en oemotståndlig fallenhet för att växa. Detta är ett gemensamt kännetecken på budgeten i alla stater — utom republiken Schweiz, hvarest fallenheten åtminstone är mycket liten. Hvarför slukar denna omättliga budget så mycket? Derföre att de fleste bland dem som deltaga i pröfningen af regeringens fordringar, sjelfve få del af anslagen, Adeln består antingen af löntagare eller af löntagares fäder, söner, fränder. Presteståndet uppbär väl icke lön af statsverket, men det är dock löntagare och håller derföre alltid med adeln om att kronans kaka bör vara lika stor som seg. I borgarståndet finnes alltid några landssekreterare, borgmästare, domsage-kandidater m fl, som dela adelns längtan efter inkomster, ju störr.: desto bättre. Regeringen — också löntagare — står på sina underordnades sida, Mot alla dessa kämpar den återstående delen af borgarståndet och hela bondeståndet för att försvara sina fickor, på hvilka så många lägga an. Åtminstone har en sådan strid pågått intill början af 1850-talet. Men sedan den tiden äro förhållandena icke oväsentligt förändrade. Det har kommit in i statslifvet ett nytt slags anslags-epidemi som snart angripit bonden och borgaren lika mycket som presten och adelsmannen. Detta är det enda, hvaruti de äro jemnlika. Epidemien yttrar sig i häftigt ropande och fäktande med armar och ben efter anslag till jernvägar förbi hvarenda stuga, kanaler genom hvar socken, sjösänkningar i hvart härad, skolbyggnader i hvar stad. Det är riktigt socialistiskt eller kommunistiskt. — Vore det nu icke så uppenbart svårt att få låna mera penningar, så skullej det snart komma derhän att en hop riksdagsmän begärde anslag till ångkök ihvarje kommun — med fri bespisning. Sedan sålunda borgaroch bondestånden jemväl blifvit anslagssjuka, förmå de ieke längre motstå de två andra ståndens anfall. De göra tvärtom ofta gemfsam sak med dem emot ännu lägre ståeng? klasser, hvilka icke ega att tala, men, väl att betala — de klasser uemligen, från hvilka tages mesta delen af bränvinsskatten, kaffeskatten, sockerskatten, tobaksskatten . .. alla de stora indirekta skatterna. Föreningsordet mellan de skatt-ätande och skatt-arbetande delarne af riksförsamlingen är: gif du anslag åt min familj, så ger jag anslag åt din kommun, Under en sådan demoralisation (som dock är på återgående) började man tvifla på att det skulle finnas nog kraft hos borgareoch bondestånden till att på den fredliga och grundlagsenliga uthungringens väg genomdrifva ståndsindelningens afskaffande. Isynnerhet tviflade man på att inom borgarståndet skulle finnas endrägt nog dertill, Man fruktade att om adeln hade förkastat representationsförslaget och de lagbestämda 3 månaderna af riksdagens tillvaro utlupit, borgareoch bondeståndens flertal då skulle förmå sig till att öfvergifva hoppet om delning af statskassan för jernvägsändamål m. m. och till att vägra begäral riksdagens förlängning, hvilket skulle medfört den följden DR AETTDINR ANI RLA Sv ve ET VTI IT RV Vt Mg SYRA NORIDINE VP KET TRE YRIPIY RA TROR en