Dagens Nyheter – 5 oktober 1865, sida 1

Med att undersöka terrängen menade han naturligtvis att ge oss hvar sin kula till i hufvudet. Jag förstod detta mer än väl och rådbråkade min hjerna för att i hast utfundera, om icke räddning på något sätt kunde vinnas. Just då rörde min vän Legoff hastigt på sig. Som jag förmodar, var det hans sista dödsryckning. Gordon Leäth, som hoppat ned af hästen, sköt genast två kulor genom kroppen på honom; derpå skyndade han fram och böjde knä mot hans bröst. På min ära, mina vänner, det är inte min sak att döda folk, men nöden har ingen lag. Genom ett språng, snabbt som tanken, befann jag mig ansigte mot ansigte med Gråa Kringströfvarn. Denne sigtade, sköt i öfverraskningen miste och en sekund efter sedan jag legat lik en död på marken, var min knif ända till skaftet sänkt i Gordon Leaths strupe. Han skulle, ni må tro mig eller ej, icke ha kunnat säga så mycket som tackar ödmjukast en gång. Min stackars vän Legoff var död, fullkomligt död. Jag stötte min knif i Gordon Leaths hufvudskål för att se efter, om han haft något att säga som han icke hunnit fram med. En lång stund satt jag midt emellan de båda liken och visste icke alls hvad jag skulle göra. Ingen af er skulle ha råkat i någon förlägenhet eller villrådighet, om han varit i mitt ställe, men med mig var det anworlunda, jog var ovan jag. Hvar gång jag dödar en menniska, tänker jag på herr Piedaniel. Han har aldrig dödat någon. Han skall minsann inte bli litet öfver