Dagens Nyheter – 4 oktober 1865, sida 3

är har ett högst fördelaktigt inflytande på helsotillståndet, synnerligen hos dem som äro nyfikna. Vi tacka hr Fritz för hans välvilja men kunna icke anse vår tidning stor förr än den blir det. Till stöd för vår ofvan angifna uppfattning att nemligen anse hufvudsak som bisak och tvärtom kunna vi bland annat åberopa N:o 32 af Ny Illustrerad Tidning deri en afbildning af den s. k. aFyllan på Djurgården kallas för Byströms villa derföre att villan råkar ligga i bakgrunden med den fulaste sidan vänd åt publikum. Turad polis. Polisen i Manchester blef nyligen anlitad att skaffa reda på en ung flickas förlorade reseffekter; men efter fruktlösa ansträngningar har man kommit underfund med att alltsammans var en vål spelad komedi. Se här berättelsen om den bedrågliga tillställningen: Måndagen den 4 september på eftermiddagen inkom ett ungt fruntimmer på detektiva polisens kontor och tycktes vara i ett mycket upprördt tillstånd. Hennes förtviflade utseende och hennes snyftningar uppväckte polistjenstemännens medlidande och de sökte att trösta henne så godt de kunde, hvarefter hon beråttade, att hon på lördags afton klockan 10 och 15 min, ankommit från London med snålltåget. Hon hade lemnat sina saker, liggande i tre koffertar, till en vid stationen anställd bärare, som gifvit henne en biljett i utbyte, sågande, att sakerna sedermera kunde få afhemtas då biljetten framvisades. Hon sade sig hafva lemnat sin anställning hos en prest i Whitechurch och kommit till Manchester för att söka sig en bättre utkomst. Sedan hon väl lemnat sakerna från sig hade hon begifvit sig upp i staden för att söka sig logis, hvilket hon också fann i ett respektabelt hus vid Boundary-gatan. Då hon på måndagen kom till jernvägsstationen, för att hemta sina koffertar, fick hon till svar att några sådana icke funnos, Till all olycka hade hon också förlorat sin biljett och anmodade nu polisen om hjelp för att återfå sitt förlorade gods. En polissergeant Spibery åtföljde nu det unga fruntimret till jernvågsstationen och stationsbefälbafvaren låt uppställa alla bärare; men fruntimret kunde icke bland dem igenkånna bedragaren. Nu sattes polisen i rörelse åt alla håll, telegrammer afsändes; men af de försvunna koffertarne kunde icke finnas ett spår, och det stackars bestulna fruntimret bragtes till den yttersta förtviflan. Polisen rådde henne nu att skrifva till sina föräldrar och att uppgöra en förteckning på de förlorade persedlarne, Mamsell Stephens, så hette det unga fruntimret, uppgjorde nu en lista på flera ark papper, der hon med den mest minutiösa noggrannhet beskref sfna koffertars innehåll af kläder, böcker och nipper. Till den 20 september qvarblef miss Stephens i sin bostad vid Boundary-gatan; men som hennes saker, oaktadt polisens ansträngningar, icke återfunnits, och som hon icke hade några penningar att betala med, så föreslog hon sin värdinna att följa med henne till sin mor för att der erhålla liqvid. Dagen derpå reste de båda fruntimmerna på jernväg till Wrenbury, hvarefter de till fots begåfvo sig till byn der miss Stephens föräldrar skulle bo. Komna till en ång helt nåra målet för sin vandring kände miss Stephens sig så svag att hon måste sätta sig att hvila; men bad värdinna att fortsätta vågen, för att bereda föräldrarne på dotterns hemkomst. Väårdinnan gick också till det utvisade husct; men -der fanns ingen som ens hört talas om någon miss Stephens och hennes föräldrar. Då värdinnan återkom till stället, der hon lemnat den utmattade miss Stephens var den trötta missen borta och en gammal qvinna upplyste att hon sett den unga damen springa sin våg så fort hon kunde. Nu insåg den stackars vårdinnan att hon råkat ut för en åfventyrerska, och icke nog med att hon förlorade den förfallna hyran, hon hade äfven bekostat den schapperade miss Stephens en jernvägsbiljett och sjelf gjort en kostsam resa förgäfves. Väårdinnan återvånde ensam till Manchester och anmälte förhållandet för polisen, som genast slutade upp med att söka miss Stephens koffertar, för att istället börja spana efter henne sjelf. Sömngångare. Henry White, en arbetare, gick om aftonen upp på sitt rum i första våningen af ett hus i Thornbury och lade sig att sofva. Ett par timmar sednare blef han af en poliskonstapel funnen på gatan, der han låg sanslös och blödande. Såsnart han återfick sansningen berättade han att han om natten tyckt sie hära någon rana hannom hvarnvå han stisit