Dagens Nyheter – 30 september 1865, sida 2

små baro, som genom. sitt stvj iblaud afbröto mitt arbete. Mina små barn! Nannettes barn! Sedan kom jag på helt andra tankar. Hade hon ej skritvit detta bref för att skaffa sig upplysningar om mig? Tiden slog in. Då jag lemnade London, hade jag skrifvit . .. Jag tror att jag för att få veta hvad detta kuvert inneslutit skulle ha afstått ifråa hoppet att få ett kontor. Men vagashästarna trafvade undan, och afstindet ökades emellan mig och min Bretagnare. Det var först följande morgon, som jag föll på den iden att stjila en häst. Jag erfor en utomordentlig glädje, likasom om jag gjort en vacker upptäckt. Saken var lätt. Jag passerade igenom en nejd, som var väl odlad och rikt försedd med byggnader. Med fara att mista vacken försåg jag mig med en dugtig springare och störtade mig utan sadel och betsel, en annan Mazeppa, i min vän Yvon Legoffs spar. Hvad jag ou berättat er, mina kamrater, är rena sanningen. Emelan det ögonblick, då jag kastade mig på den eldiga hästens rygg, och den i framtidens sköte liggando tidpunkt, då jag träffir min stackars Yvon Legoff hafva tusen och ett äfventyr träffit mig på min vandring. Jag har varit guldgräfvare, pungdjursjigare, herde, åkerbrukare, intendent, språklärare och slutligen bushranger: allt detta emot min vilja, af en sump. Sedan jag en gång beträdt den vig, der jag trott mig skönja Nanuons fotepår, kan jag ej hafva mer än en tanke. Mina äfventyr