Dagens Nyheter – 30 september 1865, sida 2

kloka, är det ej sä? Jo, helt säkert. Kommen upp på höjden, hittade jag en till hältten förbränd papperslapp: det var den fidibus hvarmed Bretagnaren tändt sin pipa. Maskinmessigt upptog jag den. Det var ett brefkuvert, hvaraf nu eudast återstod en fjerdedel. Jag kunode lisa namnet: Yvon Legoff och dessa ord: New Church street, Melbourne. Jag kände igen Nannettes handstil! Det var omöjligt att taga miste. Vissa personers handstilar likna visserligen hvarandra; men hennes kunde, efter min tanke, ej jemföras med någons. Ett misstag var ej tänkbart. Deuna tanke kom så hastigt öfver mig, att mit hjerta upphörde att slå. Icke det ringaste tvitvel uppsteg i mitt bröst. Med ursinnig häftighet började jag, så snart jag kunde ånyo springa. Jag ber er observera att den tanken var hundra mil afligsen ifrån mig, att Nannette kunnat ge sig utaf öfver hafvet. Min tanke irrade i början åt helt andra håll. Jag frågade mig sjelf, om ej denne Yvon Legoff var mannen i den lilla garderohen. Genom en ansträngning af mitt minne framkallade jag hans bild för mig och såg i andanom hans af en stor hatt betiäckta, yfviga hår. Han var ung och vacker. Svartsjukan öfverhöljde mig med kallsvett. Det har ofta händt mig att jag med fullt medvetande sagt till mig sjelf: jag vet ej, huru högt jag älskar henne. Jag tror attingen här i guldlandet skulle kunna vara lyckligare, än jg, om hon vore min hustru och jag hade herr Picdaniels kontor samt ett par