Dagens Nyheter – 25 september 1865, sida 3

MIlcltlVIU alyo sStorat. Hvarjehanda Nyheter. An fokig kirurg. Den 13 Sept. kallades en berömd operatör och professor vid universitetet i Krakau till en köpman för att verkställa en operation. Med vanligt lugn och kallblodighet började han sitt arbete — ännu ett enda snitt med knifven och patienten hade varit botad — då kirurgen plötsligt blef alldeles rörd i ansigtet, stirrade oafvändt på operationssåret, och i ett ögonblick ränner in knifven ända till skaftet i patientens inelfyor ett skri och köpmannen var blott ett lik. Nu först upptäckte de båda biträdande läkarne att kirurgen befann sig i ett otillräkneligt tillstånd. En melankoli, hvaraf han länge varit tärd, urartade till galenskap som snart blef så häftig att utom de båda läkarne trenne kraftiga män blott med möda lyckades bringa honom i en vagn och föra honom hem. Ovanlig vänskap. Icke långt från en af Westergötlands vackra sjöar — namnet gör ingenting till saken -ligger en mindre gård, hvars egare, en aktningsvird bonde har fiera barn. Ibland dessa finnes en nioårig flicka, som, till iynnet sluten och dyster, under hela sommaren hvarje morgon begärt af sin moder ett qvarter söt mjölk till frukost. När hon fått detta har hon begifvit sig ett litet stycke bakom ladugården till en sten, på hvilken hon satt sig med sin lilla mjölkskål i handen. Straxt derpå har cn spräcklig orm krupit fram bakom stenen och den lilla flickan ställt ned skålen, hvars innehåll ormen begärligt förtärt. Flickans mor öfverraskade emellertid häromdagen den ovanliga gruppen, och, troende i sin vipskeplighet att ormen förtrollat fickan, var hon ej sen att med en medhafd yxa ihjelslå honom. MHärleksbref från en orgelnist-elev i mellersta Sverige: Min lika högädla som dygdesamma mamsell: Mjtt hjerta spändt en längre tid endast i Mamsells dygder och behaglighetsförtjusningar har jag blott suckande i hänryckningar under den förflutna tiden tillönskat mig dygdädle Mamsells hjerta tillika med hennes aimabla person. Men önskningarna kommo nu mera till utbrott i verklighetsvägen och Mamsell torde icke kunna säga, att jag förhastat mig då jag nu först med min penna ger tillkänna hvad min fattiga själ endast suckande vågat framqvettra i Ensligheten. — Berg och Dalar, Skogar, och Mark hafva gifvit mig genljud af Mamsells namn, och de svåraste frestelser, har blotta åtankan deraf förjagat och åter höjt mitt bröst att anlas hoppets melankoliska aningar. Jag var nu på branten af mitt ödes hvälfvande klot och skådar ifrån den ena ändan Mamsell i den andra; såsom klotet rullar åker mamsell förut och: far jag på andra ändan efter utan att ändock träffa mamsell. Men jag hoppas detta blott är en fantasielek och att det icke så förhåller sig i verklighetsrealiteten. Sedan jag nu med stapplande penna tolkat min vördsamma önskan och sagt rent ut utan alla omsvep: Jag ilskar mamselle så återgif åt mitt bröst hoppets Ljusa strålar och mitt hjertas ljuflighet skall höja mig upp ända till stjerne-rymden och lit på att jag som en rättskaffens man skall glädja både till kropp och själ. Med ren kärlek, sann vänskap, och öppen tillgifvenhet tecknar: mamsells trogne, tillgifne och ädlaste vän. N. N. RAN ——— AL!