Dagens Nyheter – 25 september 1865, sida 2

— Roger tror, att hans fästmö är i Australien. — Bah! sade Grelot, inte möjligt! — För tusan! mumlade Miguel, vi kunna likväl ha nog utaf en qvinna! Roger torkade sin af svett badande panna. — Jag tror det icke, sade han, jag är nästan viss derpå. När jag träffade er på qvällen, var jag just på väg till Melbourne för att der söka upp henne. Men det står skrifvet i ödets bok att jag, hvar gång jag passerar en tvärväg skall råka ut för ett äfventyr. Gud skall också veta att jag aldrig lidit brist på sådana. Det är en slump, ett ondt öde, en förbannelse! Det finns visst folk som jagar efter äfventyr, det är en känd sak, och dessa finna sällan några. Det tror jag rasande väl! Jag samlar dem, jag har dem allihopa, jag. Småleende sade Mornaix: — Du ångrar likväl ej, att du räddat våra lif. Roger ämnade svara härpå, men i detsamma lät ett ljudligt hundskall höra sig mellan träden; det var icke en utan många hundar som trakterade med denna mindre angenäma musik. Man kunde deraf sluta till att det tyska lägerstället icke var långt afligset. Monaix befallde sina följeslagare att göra halt och meddelade dem sina instruktioner. Som vi veta, måste de på något sätt vilseleda Smitharne i händels2 de skulle förfölja dem, hvilket dock var föga troligt. De hade just begifyvit sig för detta ändamål till det ställe, der de nu befunno sig. De åtskildes, gingo hvar och en åt sitt