Dagens Nyheter – 21 september 1865, sida 1

En festlighet från medeltiden. Den officiella tidningen har meddelat sina läsare en rycket lång beskrifning öfver den ståt, hvarmed prins Oscars yngste son blef döpt på Drottningholm förliden måndag. Om man toge sig före att omskrifva;denna beskrifning med det stafningssätt som nyitjades i Johan den tredjes vid eller under de danska konungarnes regering för änuu längre tillbaka, och här och der ändrade några namn och titlar, och så förde in beskrifningep i en tidning, så skulle hvarje läsare med cn dragning på muanen genomgå berättelsen om dessa granna ceremonier — och vi befara att ett lecnde icke heller pu saknats på mången läpp, fastän ceremonien verkligen föreiggått i våra dagar. Vi frukta till och med att lecendet just derför varit ännu mera öppet. Det lilla barnet är nemligen — huru stor glädje det än, som man kan hoppas, skall komma att göra sina föräldrar, -— icke genom sjelfva sin börd bestämdt att utöfva något stort och uallmäuvt inflytande på det folk som det tillhör, eller att blifva af någon större vigt för det än hvilket annat rike-mansbarn som helst. Den lille gossen är endast fjerde barnet af en prins, som visserligen möjligen kan blifva konnuug, men mellan hvilken och kronan det dock ännu står mer än en cventualitet. — Äfven om hans fader kommer att regera öfver Sverge, eller om hans äldsta broder blir konung, så är det åtminstone i hög grad osannolikt att han sjelf blir någonting annat än en enskild prins, som icke får något annat offentligt bestyr än att ltjenstgöra såsom fördelningsbefälhefvare vid någon simulaker. Då så är, faller det sig icke rätt så högtidligt som de höga föräldrarne förmodligen föreställt sig, när man läser om att vid barnets döpelse rikets herrar och fruar suttit på förgyllda taburetter utmed långväggarne af rikssalen, och bakom dem serafimerriddare samt statsråder m. fl. högre embetsmän; att ständernas härvarande representanter — som äro så vigtiga vid somliga villfällen! — nu fått sitta på bänkar ihop med öfrige inbjudne bakom de kungliga personernas stolar eller utmed salens nedra långsidor; att erkebiskopen behöfde hafva två prester till hjelp för att förrätta döpelsen; och att sjelfva rikshärolden måste fram, alldeles som i vissa praktstycken på stora teatern, och utropa: Lefve EUGENE NAPOLEON NICOLAUS, Sverges, iVorges, Göthes och Wendes borne Arfurs:e! . Carl XI:s dopfunt och Uarl KII:s vagga tjena icke heller till att höja effekten af beskrifningen. Man har, med ett ord, alltigenom misstagit sig; och tyvärr är det icke första gången som det visar sig att man sätter alltför stort förtroende till verkan af royautens imposanta emblemer. Dessa hafva i sjelfva verket icke längre någon undergörande kraft. Folket. har lärt att sätta mera värde på täukesätt och handling än på rikshäroldens staf, erkebiskopeus mitra, Serafimeroch S:t Olafsordens insignier, hvilka här — för att sätta kronan på verket — lågo bredvid det späda barnets vagga. En skallra hade varit bättre passande. AVR — VER