Dagens Nyheter – 20 september 1865, sida 2

Dagens Nyheter från Göteborg. Den 15 september. Mordattentat midt på ljusa dagen å öppen gata, inbrottsstöld trenne nätter å rad — allt utan att gerningsmännen kunnat upptäckas! Lofva vi då verkligen i ett laglöst samhälle? Ha vi då icke en dyrt aftlönad poliskår, för att vidmakthålla ordningen? Ha vi då icke en polismästare, en galant?... Tst! tala ej derom, det tål ej att tala om, och det i dubbel bemärkelse. Ständigt gifvande skäl till klander öfver sig, tål polisen dock icke, att något offentiigt yttras om densamma. Ju sämre monarker, desto större despoter. Det ir egendomligt, att icke St. Olafskorset hittat väg äfven ned i våra polisgångar, ehuru det är ju sanut, att vämnda kors erhåller man, derför att man behandlar folk för mycket och ofredar dem; här nere vore kanske Wasen mera på sin plats, ty här behandlar man folk icke alls, äfven om de nära nog bevisligen brutit mot sambhäliets allmänna säkerhet och moraliska känsla. För att tala öppet, anser jag det böra komma till offentligheten, att ett allmänt och stort missnöje råder öfver lojheten och beqvämlighetslustan hos våra ordningeus väktare, fastän våra tidningar kanske äro för vobla att vilja röra vid dessa saker. Men idyllerna äro icke längre möjliga. Ni har haft att omtala det mordatteutat, som skedde för någon tid sedan härstädes och hvarvid tveune personer blefvo sårade. Den då t. f. polismästaren, en ung men diiftig poliskarl, satte alla häfstänger i rörelse, tör att få den misstänkte till att bekänna. D.u anklagade sutt häktad, och man tog litet hvar för gifvet, alt nu det ovanliga skett, att ett föröfvadt brott genast blifvit upptäckt och att straffet skulle följa straxt i spåren. Men ödets makter hade togat aunorlunda. Den ordinarie polismästaren, som är en hjertans god karl emot alla menniskor, men allt annat emot fiskarne i vattnet, återkom efter en åtrjutenv fiskpermission och intog åter platsen vid polisbordet. Attentatsmålet förekom och man kunde tydligen se, att en mildare regim nu inträdt, ty den anklagade blef — ställd på fri fot, fostän han gjort sig skyldig till, tvetalan. Ni kan sjeir sluta till arten af rausskningen deraf, att fastän den anklagade, en åkaredräng hos den åkare som blef särad, förklarat, att han, som nyss kommit körande