Dagens Nyheter – 14 september 1865, sida 2

John Ericsson och landsmän i Amerika. Häromdagen meddelades i Aftonbladet ett bref från en ung svensk som hade kommit till Newyork för att söka sin lycka. Han hade snart känt sig bortkommen och nedstämd i denna labyrint af lif och rörelse. Han bodde hoa cn dansk, som bar sig hederligt och hyggligt åt mot honom, men var på väg att blifva lurad af en svensk. Han berättar vidare: Di jag en natt låg sömnlös på mitt läger, föll jag på en id, Som gjorde att jag på hela natten icke kunde sofva. Jag tänkte på kapten John Ericsson, och Gud vet huru jag kom på den tanken. Men om morgonen gick jag ner till värden och frågade om han kände kaptenen. Ja bevars, svarade denne, han har gjort fartyg som förstöra sydstaternas ångare, sade han, och kan ni duga för honom så är det bra. Då kom tårarne mig i ögonen, ty huru skulle en farmaceeut duga för den som bygger fartyg, tänkte jag. Men då jag ännu: er dag gått i grulliga qval, så grep jag mig an och begärde kapten Ericssons adress. Jag tog på mig mina svarta kläder och fick en vägvisare. Det var på förmiddagen, då jag kom till buset, der han skulle bo. En mängd personer gingo ut och in med sior brådska, och jag såg på dem med ängslan. Andiligen kom en äldre man, som gick långsamt och såg så beskedlig ut, så att jag fattade mod och sade, nästan omedvetet, på svenska: Kapten FEricsson. Han stannade, såg förundrad ut och sade på svenska, men med underlig brytning: Känner ni mig. Nej, men kanske är det kapten Ericsson. Ja, det är jag, sade han så vänligt. Att ni är svensk kan jag höra. Har ni bref till mig? Nej. det bar jag icke. Ja, det kan också göra detsamma, sade han, skrat